Things that go "Tik-Tik" in the night - A Friday Horror Story

Då jag har både nära familj och vänner från Filippinerna så jag har också varit där några gånger. Sista gången jag var där, vilket nu var väldigt många år sedan, så åkte vi upp i bergen någonstans mitt i djungeln för att hälsa på ett äldre par på cirka 70-år som bodde där i ett vackert litet hus på pålar mitt ute i ingenstans. Detta var alltså mitt ute i djungeln och även om de sa att de hade grannar i närheten så såg man inget mer är fantastisk och underbar djungel. Huset hade ingen elektricitet och i och med att det var en bit att åka innan man kom fram till huset (plus vandring över risfält) så stannade vi över en natt eller två. Detta var som sagt många år sedan så jag kommer bara ihåg fragment av vistelsen där men några av de saker som jag minns sitter där i minnet för livet. Dessa saker var naturen som omgav huset, gaslamporna på kvällen som gav ifrån sig ett gult sken över allas ansikten och den otroligt skräckfyllda historien om Tik-Tik som berättades när mörkret lagt sig som en svart filt över djungel. 

Tik-Tik är nämligen ett filippinskt (folklore)-monster (Aswang), en shapeshifter eller vampyrliknande varelse som jagar unga och gravida kvinnor genom djungeln för att äta deras ofödda barn och kvinnan själv. De ska utgöra ett tik-tik-tik-ljud som ska bli svagare ju närmre de befinner sig för att sedan avslutas med ett svagt "tik-tik"-ljud i örat. Tydligen kan denna varelse se ut själv som en unga vacker kvinna med fladdermusvingar och ska kunna dela sig i två delar och ska lämna den undre delen när hon jagar. För att döda detta moster måste man hitta den undre delen och sprida aska och/eller salt över det öppna såret på den undre delen så de inte kan återföras. Eller också ser den ut som en stor svart fågel med lång tunga. Oavsett hur de ser ut (finns många varianter) så ser de ut som människor på dagen och otäcka monster på natten. Och de äter ofödda barn och unga kvinnor och det berättades hårresande historier för mig om hur deras nära vänner och familj flytt hals över huvud genom djungeln.

Berättelsen om Tik-Tik berättades alltså för mig av äkta Tik-Tik troende människor mitt i den kolsvarta djungeln, mitt ute i ingenstans och oavsett om jag trodde på historien om Tik-Tik eller inte så kommer jag ihåg att jag inte sov så mycket den natten. Jag låg vaken och lyssnade på djungelns alla ljud. Och vet ni hur mycket ljud i nattdjungeln som låter tik-tik?

Läskiga saker barn säger - A Friday Horror Story

Idag tänkte jag skicka er raka vägen till den här länken då min tid har varit lite knapp i veckan. Så tyvärr är den på engelska och har inte hunnit översätta men om ni kan läsa den på engelska så är det värt det. För det här är läskigt värre!

The House on Cold Hill - en riktigt otrevlig bok med hemsökelser av Peter James

Jag älskar när en författare överraskar en med att totalt byta genre. När de i vanliga fall håller sig till sin genre så hårt att när de väl vänder kappan efter vinden så får man den rakt i ansiktet. För mig var detta exakt vad som hände mig när jag helt apropå ingenting upptäckte att Storytel hade en bok av Peter James som är, håll i hatten, en Haunted House-bok. The House of Cold Hill var vad han döpt denna bok till och med tanke på vad han döpt denna bok till så kan man förstå vem han tillägnat denna bok och titel. The House of Cold Hill har fått blandade reaktioner på till exempel Goodreads, överlag väldigt goda men när man läser recensionerna så säger de negativa recensionerna alla samma sak. Att den är förutsägbar och tråkig och en recension är till och med inriktad på att den är en förolämpning till Shirley Jacksons, Haunting of Hill House (se länk ovan). Personligen tycker jag att denna bok är fantastiskt bra och en underbar hyllning till Shirley Jackson och vad många inte vet angående den här boken är att den faktiskt är baserad på författaren Peter James egna erfarenheter. 

Ollie and Caro Harcourt och deras tovåriga dotter Jade har tagit sitt pick och pack och köpt deras drömhus på landet för praktiskt taget allt de äger. Ollie har ett eget företag där han designar webbsidor för olika företag och Caro är mäklare och deras ekonomi är inte den bästa men de har räknat ut att de antagligen kommer att klara att rusta upp huset om de håller sin budget tight och allt går bra. Snabbt inser de dock att de inte är ensamma i huset och det tillsammans med att de snabbt får problem med upprustningen i huset gör att situationen med både boendet och relationen blir minst sagt problematisk. Ganska snart inser både Ollie och Caro att de tagit sig vatten över huvudet. Att de har flyttat in i helt fel hus förstår dock läsaren i början av boken då man möts av något som för mig blev en liten chock. Jag var till och med tvungen att gå tillbaka och lyssna en gång till och det var den där chocken som verkligen fick mig att tycka att det här är en riktigt bra spökberättelse från första början. För den här boken är riktigt bra och ganska så ruggig. De saker som händer kryper sig på en och man måste vara på sin vakt hela tiden för det händer saker som inte är som det från början tros vara. Mer än så tänker jag inte säga för jag vill gärna att ni ska läsa den här själva. Sen vill jag att ni åker till England och ser föreställningen. För jojomänsan, denna precis som The Woman in Black är även en föreställning, ute för att skrämma vettet ur en. Och vem vill inte se något mer eller mindre självupplevt av självaste Peter James?  

Läs mer här om pjäsen och hans självupplevelser. Fast gör det helst efter att ni läst boken.

Familjen Perron - A Friday Horror Story

Då var det dags igen för ännu en Friday Horror Story och här sitter jag och skrämmer skiten ur mig själv som vanligt. För idag hälsar vi nämligen på familjen Perron vintern 1970 som flyttar in i vad de tror är ett charmigt litet hus på landet på Rhode Island. Första natten i huset vaknar Carolyn (mamman) upp av en kvinna i en grå gammal klänning vars huvud hänger vid sidan om som ger henne meddelandet "Ge er iväg" Ge er iväg! Jag driver ut er med död och mörker". Hade det varit jag som fått det meddelandet så kan jag tala om för er att jag hade varit ute illa snabbt. För här har vi den sanna historien bakom skräckfilmen The Conjuring. 

Caroline var säker på att denna kvinna som väckte henne var en häxa som hette Bathsheba och som föddes på Rhode Island 1812. Hon ska ha offrat sitt barn till djävulen och själv hängt sig i ett träd i trädgården och nu var ute för att få de levande som bodde i huset att göra samma sak. Huruvida historien om Bathsheba är sann vet man inte men faktum är att Bathsheba har funnits och förlorade hennes barn som unga. Enligt familjen Perron ska dock Bathsheba ha varit väldigt fysisk med dem. Hon ska ha nypit och slagit familjemedlemmarna och stuckit Caroline med virknålar. Även dottern i huset ska ha upplevt Bathshebas ilska och ska ha skrivit flera böcker om det. 

Berättelsen om familjen Perron är världskänd och då främst beroende på att Ed och Lorraine Warren som är två av världens mest kända ghost hunters (spökjägare) åkte dit och undersökte fenomenet. De sägs att de mer gjorde Bathsheba upprörd än något annat och att Ed och Lorraine Warren senare ska ha agerat som rådgivare vid filmen The Conjuring. Tydligen ska familjen ha upplevt många av de saker som filmen visar och bara det gör att jag är väldigt osugen på att se filmen igen. Jag var helt okej med att tro på att den var helt påhittad av manusförfattare. 

Ed och Lorraine Warren är två personer som jag kommer återkomma till vid ett senare tillfälle för dessa var väldigt intressanta. Filmen om dockan Annabelle är också en film som är baserad på deras undersökningar. Hua säger jag bara.

Bakgrundsinformation till detta inlägg har jag hittat här, här och här och självklart kanske hittade både familjen Perron och Ed och Lorraine Warren på allt detta men jag håller mig iallafall långt borta från både filmen och platsen nu. 

Hennes ögon blå

Här kommer ännu en recension av en bok som skulle ha skett för många, många, många månader sedan. Lisa Hågensen har själv gett ut sin bok Hennes ögon blå och det gjorde hon helt rätt i. När hon kontaktade mig i höstas förra året (ja ni läste rätt, förra året) och frågade om jag kunde tänka mig att läsa hennes bok så blev jag genast nyfiken för boken beskrevs som en psykologisk deckare med historiska och övernaturliga inslag. Vem kunde säga nej till det?
     Vi får träffa Raili som ser fram mot en lugn och fridfull semester i sitt torp alldeles ensam men i sällskap med skogen och sina grannar som bor lite utspritt runt omkring. Fast vad som skulle ha blivit lugnt och skönt blev istället till något som liknar en mardröm.
     Parallellt med Railis berättelse får vi även träffa Kirsti Martasdotter. Året är 1671 och Kirsti är anklagad för häxeri. Och i sällskap av både Raili och Kirsti får vi två historier berättade för oss.
     Jag fastnade med en gång i den här boken även om jag kände mig lite förvirrad i början av hur de båda historierna berättas då dåtiden och berättelsen om Kirsti totalt överraskade mig. Boken är skickligt skriven och jag gillar Raili starkt. Hon är självständig och snabbtänkt och fick mig att skratta högt flera gånger. Skräckinslagen går rakt in i själen och de är lite jobbiga att läsa. Vilken för mig är en väldigt bra betyg. Fast samtidigt som den är spännande och läskig så är boken även väldigt humoristisk och kombinationen av allt detta gör att den är mer eller mindre omöjlig att lägga ifrån sig.
     Summan av kardemumman är att jag tyckte väldigt mycket om den här boken och även om det nu var ett bra tag sedan som jag läse ut den så kommer jag på mig själv att gå och fundera på den ibland. Så jag ser fram emot om att läsa mer om Raili och hoppas starkt på en fortsättning.

Titel: Hennes Ögon Blå
Författare: Lisa Hågensen
Förlag: Fusce Förlag
Kan köpas här och här
Recensionsexemplar

Spökpoddar

Jag älskar allt som har med spöken att göra som ni nog redan vet. Så bara för att jag har varit frånvarande här på bloggen så betyder det inte att jag har varit spökfri. Tvärtom har jag ägnat mig en hel del åt spökerier. För spökhistorier och annat övernaturligt finns det gott om på webben. Själv har jag hittat en hel del podcasts som ägnar sig åt just det. Vissa är mer inriktade på rena spökhistorier och andra på övernaturligheter i allmänhet. Vissa poddar är otroligt populära och stora och andra mindre men ändå naggande goda. Och i och med att både ...med näsan i en bok och Vargnatt blev nyfikna på vad jag lyssnar på när jag nämnde det i det här inlägget så kommer här nu en liten lista:

1. Om man googla på ghost podcasts eller paranormal podcasts så hamnar man direkt hos Jim Harold. Jim Harold är den störste spökpodcastaren i USA utan tvekan då han ägnar sig åt flera olika spökpoddar av olika slag. Eller egentligen handlar det om övernaturligheter. Om man lyssnar på någon av hans poddar så får man räkna med en del saker som man kan störa sig rejält på. För det första är han enormt patriotisk. Kanske inte stör andra men jag stör mig en hel del på det. För det andra så blir man bombad med en massa konstig sponsringsreklam. Som till exempel så är det ett klädmärke som sponsrar honom som består av västar med tiotusentals fickor. Vilket då Jim talar om hur bra dessa västar är för att man får plats med så mycket däri. Som till exempel ficklampor, spökinspelarmakapärer och annat nyttigt för en spöktokig. Ja ni kanske förstår att man kan bli lite smått irriterad på det där. Fast samtidigt har denne Jim lärt mig så mycket! Ämnena är många och intervjuerna är intressanta. Han intervjuar allt från ghost haunters housewives till UFO-tokiga och till människor som letar partners på datingsiter för spöktokiga. Lättast att hitta hans bloggar gör ni via hans hemsida som ni hittar här. Kolla gärna in hans campfire podcast också där det berättas spökhistorier vitt och brett.

Så här låter det och så här ser han ut:

2. Om man är mer intresserad av rena rama spökhistorier dock så finns det andra podcasts som man ska lägga sin energi på. En av dem är en brittisk podcast som heter rätt och slätt Ghost Pod. Det här är läskigt värre och det kan bero på att även om spökhistorierna är ganska så läskiga så hjälper det inte att det låter som om man har hamnat mitt i The Woman in Black. Men det är också en trevlig pod att lyssna på. Antaglig beroende på samma anledningar. Här hittar ni dem.

3. Sveriges Radio har en jättefin liten pod om spöken som heter Creepypodden med Jack Werner. Det här är den enda som jag har hittat som är på svenska och det här är riktigt bra. Lite tråkigt är det bara att den är så kort. Cirka 20 minuter varje avsnitt. Jag hade önskat att den var i alla fall dubbelt så lång varje gång. Den här bloggen inriktar sin på historier som hittats på nätet och Jack Werner har även skrivit en bok som heter Creepypasta. Något som är också synd är att det finns väldigt få avsnitt ute än så länge. Fast den verkar lovande så den som väntar på något gott...Podden hittar ni här.

4. Och sist men absolut inte minst så har vi höjdpunkten. Nämligen podden The No Sleep Podcast. Hua mig säger jag bara. Det här är så bra! Och läskigt! Dess ursprung grundar sig i att det för flera år sen av en ren slump bildades en site på siten Reddit där vem som helst kan gå in och skriva spökhistorier. Vad jag är väldigt imponerad av är hur duktiga författare dessa människor är. Ibland funderar jag på om vissa inte är kända författare som till exempel Stephen King som sitter framför dator och skriver loss lite. För det här är bra. Och i och med att den här siten blev så stor och så bra så föddes podden The No Sleep Podcast där dessa spökhistorer berättas. Om man gillar spökhistorier så rekomenderar jag den här podden starkt. Här kan ni hitta den.

Sen finns det många fler podcasts om spöken och övernaturligt men de här är helt klart de bästa. Hoppas att ni hittar något ni gillar. Och blir alldeles ruggigt skrämda!

Chucky is alive!

Jag fortsätter här på min serie elaka dolda kameranskämt från Brasilien. Alltså man kan ju undra vad det är för fel på brasilianarnas humor. Ju elakare det är desto roligare är det tycker de. Sen lägger de ner så mycket jobb att utföra de här dolda kameranskämten att det är helt otroligt. Men jag måste medge att jag skrattade lite när jag såg den här. Fast stackars barn. De kommer ha mardrömmar för resten av sina liv... 

 

Otäck och obehaglig och alldeles fantastisk!

Att jag älskar Stephen King kanske inte är någon hemlighet direkt så när den här boken kom ut så kunde jag inte låta bli att slänga mig över den. Jag lade faktiskt allt jag hade åt sidan och bara läste och läste, höggravid och dan. För den här boken gick det undan att läsa. Det är King när det är som riktigt bra för det bästa med den här boken är hur han berättar sin historia. 

     Den här boken handlar om Jamie och hur Jamie träffar pastor Charles Jacobs. Första gången de träffas så är Jamie sex år och de fattar tycke för varandra direkt. Deras vägar fortsätter att mötas genom livet och boken handlar egentligen om deras relation. Och om Pastor Jacobs underliga hobby. 

     Det här är en riktigt obehaglig bok. Ska jag vara ärlig så var jag lite omskakad när jag läst klart den. För den smyger sig på en och när man tror att man är trygg så slänger sig obehaget över en. Berättelsen är också väldigt enkelt utformad och det här är King när han är som allra bäst. Jag är nämligen väldigt förtjust i de där böckerna där han skapar en miljö och gestalter som man som läsare verkligen får lära känna. Men som sagt, den här boken är otäck. Det lustiga var att boken är ganska så lunkande i sin takt att jag var tvungen att googla runt lite för att se om den här boken verkligen var otäck och jag blev förvånad över hur otäck så många läsare tyckte att den är för för mig var den inte alls det. Tills det väl gällde. För då fanns inge återvändo längre. Den är så smygig att man har ingen aning om egentligen när det väl inträffar men när det väl inträffar, då är det för sent. Det är nästan så att den borde ha en varningstriangel. Jag läste till och med att King själv anser att detta är en av hans mest otäcka och att när den väl var färdigskriven så ville han bara lägga den åt sidan och glömma den.

     Så jorå! Jag rekommenderar den här boken starkt. Men läses på egen risk helt klart...

Rec.ex: Albert Bonniers Förlag

Granne med Döden - otäck, vidrig och alldeles, alldeles underbar

Alex Marwood kan verkligen konsten att skriva om väldigt obehagliga teman. Onda Flickor som kom ut förra våren handlade om barn som dödade barn och denna gången skriver Marwood om ett tema som också minst sagt berör läsaren. Fast på ett helt annat sätt. Och jag som var väldigt förtjust i Onda Flickor är faktiskt till och mer lite mer förtjust i denna. Däremot tog det ett bra tag för mig att ta mig igenom boken. För fy sjutton vad obehagligt och otäck den är. Jag kan också förstå varför Stephen Kings blurb står på omslaget till den här boken för Granne med Döden påminner mig lite om Kings skrivande när det är som otäckast. Och det säger inte lite det!

     Vi befinner oss i Londons södra del i Granne med Döden. I ett hyreshus där egentligen ingen vill bo och med en hyresvärd som inte direkt är en seriös hyresvärd. Här bor människor som har en anledning till att gömma sig undan lite i samhället och som befinner sig lite utanför samhällets gränser. Vissa av egen vilja och andra inte. Relationen mellan grannarna är intressant och välskriven och vi får lära känna hyresgästerna på väligt många olika plan. I huset börjar det dock sprida sig en väldigt underlig och otäck stank och även om läsaren från början får veta vart stanken kommer ifrån så tar det ett litet tag innan vi får reda på vem det är som sprider den otäcka doften. För otäck är stanken och otäck är boken och det här är riktigt bra och ruggigt. Det är en bok som tar tag i en och som upprör, något som verkar vara Marwoods styrka i sitt skrivande. 

     Vad jag nog allra mest gillar med den här boken är att det är ingen gissningsroman. Vi behöver inte gissa oss till vem det är som är den otäcke mördaren för det berättar Marwood för oss i mitten av boken samtidigt som hon lyckas upprätthålla spänningen och läslusten. Enligt mig så betyder bara det att Marwood är en utomordentlig författare och jag ser verkligen fram emot många fler och otäcka böker från henne. Hon är helt enkelt briljant!

Rec.ex Modernista

     

Den ultimata spökskräcklistan och ett fantastiskt Haunted House-tips!

På Simone St James facebooksida så bad hon för några dagar sedan sina läsare att berätta vilken bok som är den läskigaste de någonsin har läst och då självklart i spökgenren och en enormt bra och lång lista dök upp med en massa fantastiska tips på otäcka böcker. Om man gillar spökskräck så ska man absolut ta sig en titt där idag. 

     En av de böcker som dök upp på listan ovar boken The Secret of Crickley Hall av James Herbert. Och nu undrar jag lite försynt: HUR I HELA FRIDEN HAR JAG KUNNAT MISSA DEN HÄR!!!! För inte bara verkar boken helt fantastiskt härlig och otäck utan den finns även som miniserie i tre avsnitt av BBC. Själv ska jag nog ge mig den här i julklapp. För tänk er 600 sidor av detta:

The Secret of Crickley Hall is a new take on the classic ghost story in the same way that his bestseller Once was a new take on the classic fairy tale. The Secret of Crickley Hall is set in a childrens home in a coastal town in England. Some of the children are persecuted by the people who run the home and have found places between the floors and walls of the home to avoid the adults. They can also spy, of course. One day there is a flash flood which sweeps through the town and the childrens home. All the children escape, except the kids in the walls and floors, who drown. They come back as ghosts and seek their revenge. (Beskrivning lånad från Goodreads)

Och sedan man har läst ut boken kan man krypa upp i soffan med det här:


Hua!

Den skräckinjagande Spindelhunden! (Varning igen för taskig skrämselteknik)

Ni kanske redan har sett den här om ni hänger på youtube en del för över 64 miljoner människor har nu sett det här men det här är måste jag bara dela med mig ändå. Jag både fasades och skrattade när jag såg det här för det är både helt galet taskigt gjort men samtidigt så är den här spindelhunden väldigt söt. Hade det dock varit jag som råkat ut för det här så hade jag utan tveckan dött av skräck.

Stockholms Undergång

Noveller har egentligen aldrig riktigt varit min grej. Jag gillar när böcker är riktiga böcker och tycker ofta att noveller kan kännas avhuggna och för korta. Vill liksom alltid ha mer. Men sedan finns det såklart undantag. Stephen King till exempel är en jäkel på att skriva noveller och när Fruktan kom ut med novellboken som heter Stockholms Undergång så kunde jag inte låta bli att slänga mig över den.
      Boken består av tolv noveller som alla behandlar ämnet Stockholms undergång och det är både obehagligt och underhållande och liksom kryper läsaren inpå skinnet. Varje berättelse i sig känns också väldigt verkliga då det känns som om det här som pågår i novellerna faktiskt kan hända just nu. Kanske pågår det redan runt omkring oss utan att vi märker det och snart, snart kommer undergången. Det här är rätt och slätt helt förbaskat bra och varje novell håller så hög klass att jag inte kan välja någon favorit bland dem. Tillsammans utgör de helt enkelt en perfekt helhet. Det bästa med den här boken är också att jag redan nu vet att jag kommer läsa om den fler gånger och jag rekomenderar den starkt till alla som är intresserade av skräck. En stor eloge går precis som Vargnatts Bokhylla nämner i sin recension av boken till Fruktan som skickade ut ett helt fantastiskt mejl i relation till boksläppet som fick mig så otroligt nyfiken på att läsa den. Ett mejl som både var roligt och som gick helt i stil med boken så heja heja säger jag bara. Ett otroligt roligt och bra projekt och jag hoppas att det kommer mer av det här nu.

Andra som har läst och gillat lika mycket är Vargnatts bokhylla och I Elinas hylla. 

Rec.ex. Undrentide förlag

Otäck, magisk och alldeles knäpp

Neil Gaiman har ett alldeles unikt sätt att skriva på. Han har en förmåga att skriva för alla åldrar på ett alldeles magiskt sätt samtidigt som det är lika otäckt för barn som för vuxna. Oceanen vid vägens slut är ett litet mästerverk av skräck, magi och barndomsminnen och det här är helt fantastiskt bra. Och otäckt! För det finns scener i den här boken som jag läste mellan fingrarna. Som jag nästan ville hoppa över och bara önskade tog slut fast ändå inte för att det var så otäckt och bra. 

     Oceanen vid vägens slut handlar om en man som jag faktiskt kom på efteråt är namnlös. Vid en hemresa för hans barndomsminnen honom till sin barndomsväns Letties hem där Letties mormor bor kvar vars ålder konstigt nog är densamma som när han var barn. Där hos Letties mormor minns han en del av hans barndom där vänskap, ondska och ren och skär skräck härskat och Gaiman tar med oss på en resa som rent ut sagt sätter sig som berg på hjärnhinnan. 

    Det här är otäckt härligt och alldeles lagon kort med sina cirka hundrafemtio sidor så det går fort att läsa ut den här boken vilket faktiskt är alldeles lagom fort. Däremot är jag tveksam till om jag kommer låta en 12-åring läsa den här boken som vanligtvis kan läsa Gaimans andra böcker. Kanske drar jag gränsen vid 13 år. För otäckt är det. Och alldeles fantastiskt bra! Och läsa den bör man.

Rec.ex. Bonnier Carlsen

(Things that go) Bump in the night

Faktiskt mitt favorituttryck på engelska (surprise, surprise) så hakar absolut på den här enkäten (taggen) som jag hittade hos Monika för flera månader sedan. Här taggas ingen i och med att jag ligger hemskt långt efter med den här men ni är väldigt välkomna att hänga på och kanske till och med skrämma upp er själva.

     Den här enkäten går ut på att svara lite längre på de sex första frågorna och sedan svara snabbt på de sex nästa. Så här kommer mina svar på (Things that go) Bump in the night!

Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
Spöken av alla dess slag så klart men är väldigt förtjust i den mesta som har med övernaturligheter att göra. Fast det finns ingenting som går upp mot ett hederligt gammalt spöke a la King som skräms så håret reser sig i nacken.

Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
Trädgårdsdjurbuskarna från The Shining helt klart. En av de mest otäcka skräckscener jag läst och en av de scener som fått mig hoppa högt en solig sommardag mitt i en fullsatt park mitt i stan.

Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
Jag skulle besöka Hill House utan tvekan. Skulle nog dö av bara skräcken att gå in i huset men det verkar vara ett så fantastiskt hus att jag nog inte kunnat låta bli.

Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
I genren (Things that go) Bump in the night kan jag inte komma på en enda just nu som var trist faktiskt...

Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
Jag skulle kunna riva ut sisådär 150 sidor i början av Bag in Bones även om jag älskar boken fullkomligt. Men den är lite seg där i början då King babblar på om skrivkramp.

Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
Ingen av dem. Jag är väldigt förtjust i mina onda favoritkaraktärer. De vill jag absolut inte förändra till mesproppar.

och sedan över till de "snabba":

Vilken är din favroritvampyr?
Hm...ok jag är mesig nu men är väldigt förtjust i Sookies Eric i böckerna. Annars supervampyren från Salems Lot är otäck och härlig.

Vilken är din favoritvarulv?
Läser inte direkt om varulvar men gillade boken Vargsläkte väldigt mycket.

Vilken är din favorithäxa?
Linnea

Vilket är ditt favoritmonster?
Åh! Måste nog säga Lovable Sulley från Monsters Inc då jag inte läser monsterböcker direkt.

Vilket är ditt favoritspöke?
Uj vad svårt! Gillar nog dem alla.

Vem är din favoritmördare?
Walter White. Ok, TV-serie jag veet men hallå!!!

Otroligt läskiga saker som barn har sagt

Jag håller på med en liten undersökning för tillfället. Eller en ganska stor sådan egentligen som tar ganska mycket av min tid och en del av det är att hitta övernaturliga saker som människor varit med om. Och det finns en hel del att läsa om vill jag lova så jag sitter här under kvällar och helger och skrämmer upp mig själv. Jag gillar att bli skrämd men jag är ganska så lättskrämd och något av det läskigaste som finns enligt mig är spökbarn eller när barn säger ganska så läskiga saker och i veckan skickade min likaså spökälskande vän en länk till mig. Om ni också tycker att spökbarn eller sådant som barn kan säga som har att göra med övernaturligt att göra är riktigt läskigt, så ska ni INTE gå in här och läsa vad barn har sagt. 

För om man inte varit mörkrädd innan så kan man bli det nu helt klart...

The tale of Halcyone Crane - underbar gotisk spökhistoria

Det var när Calliope för ganska längesedan köpte den här boken som jag fick upp ögonen för Wendy Webb. Det lät nämligen lite för bra för att vara sant och sagt och gjort köpte jag den här boken på en nätbokhandel på min födelsedag förra året och fick den skickad hem. Som sagt, skickad blev den men däremot kom den aldrig fram då det händer ganska ofta att saker och ting fastnar på vägen när man ber och får någonting skickat på posten hit till Argentina. Jag grämde mig inte så mycket över det utan glömde av boken och mitt stora ha-begär efter den. Tills Calliope läser sin inköpta bok av Wendy Webb och skriver om den här. OCH tills jag läser Skuggornas Biblioteks kärleksrecension här. Då kunde jag inte hålla mig längre och klickade hem via trygga goa Amazon The tale of Halcyone Crane till min Kindle efter att jag vann ett presentkort där då Bokstävlarna fyllde år. Och tack och lov att jag klickade hem den för mer fantastisk höstläsning får man nog leta länge efter.

      The tale of Halcyone Crane handlar om Hallie som på grund av familjeangelägenheter som hon inte visste existerade, reser till en ö som tyckts stannat i tiden. Öborna behandlar Hallie kyligt och hon börjar se saker som inte borde finnas där. Den här boken innehåller såklart så otroligt mycket mer men i och med att jag inte är förtjust i att berätta för mycket av handlingen i en bok så tycker jag att det räcker med att berätta att den här boken är en ljuvlig gotisk spökhistoria med miljöer som får mig att vilja bo i dem. Visserligen har den här boken sina fel och brister och det finns en del luckor lite här och där men det spelar ingen som helst roll. För Wendy Webb har lyckats med att skapa en bok som man vill flytta in och bo i, fast ändå inte. Sen är det svårt att ogilla en författare som så starkt flirtar med Shirley Jacksons The Haunting of Hill House och kallar huset i berättelsen för just Hill House.
     Så återigen har jag träffat på en författare som jag vill hamstra på. Det börjar bli många av dem nu.

The Haunting - en underbart dålig film

Häromkvällen satt jag har med mina vänner och tittade på skräckfilmen The Haunting som är baserad på Shirley Jacksons bok The Haunting of Hill House som är en av mina favoritböcker. Den enda som uppskattade filmen var jag som läst boken men resten av mitt sällskap totalsågade filmen och på många sätt och vis så kan jag inte mer än att hålla med. Filmen är faktiskt riktigt dålig men samtidigt så älskar jag den. För varje gång jag ser den så blir jag så glad just på grund av att den baseras på en av de bästa skräckböcker som finns. 

     Personligen skulle jag nog kunna skriva en hel uppsats som bygger på The Haunting of Hill house då det finns så otroligt mycket filmer och författare som har inspirerats av den boken. Som de flesta Kingälskare redan vet så är detta en av de böcker som Stephen King inspirerats mest av men också den senaste boken som jag läste som var The Tale of Halcyone Crane av Wendy Webb har författaren flirtat rejält med The Haunting of Hill house då hon kallat själva huset i sin bok för just "Hill House".Oavsett så är det här en film som jag tycker man borde se om man gillar klassiska skräckfilmer som är lite dåliga. Speciellt då skådespelarna är så fantastiska och miljön är så underbar.
     En skräckfilm är ju alltid en skräckfilm.

  

Bombastisk och underbar!! (Slutrapport - "IT")

“That moment when you finish a book, look around, and realize that everyone is just carrying on with their lives as though you didn't just experience emotional trauma at the hands of a paperback.”

Precis så kände jag igår när jag stängde igen den ettusenfyrahundrasjuttio-sidor långa och bombastiska boken IT. Hur kan världen fortsätta sin normala gång efter en sådan emotionell resa? Det är så svårt att förstå. Vet inte världen att jag just har avslutat någonting som nog är bland det bästa jag någonsin har läst?
     Det fantastiska med den här boken måste nog för det första vara att Stephen King har skrivit en sådan tegelsten och klarat av att hålla stämningen uppe i boken hela tiden. Det fanns inte en sekund då jag kände mig uttråkad. Men sedan är det sättet han berättar på som verkligen gör boken till vad den är. Han har en förmåga att måla upp miljöer som omslukar en som läsare och genom alla hans två tusen sidospår i boken så har han byggt upp en värld som för läsaren blir så otroligt svår att lämna bakom sig. Oavsett hur otäck boken egentligen är. Jag blev förvånadsvis lite rädd när jag läste den här boken. Jag trodde att jag skulle spendera timmar med täcket uppdraget till hakan, rädd för clowner men icke sa nicke. I början var det läskigt men sedan uppslukades jag istället av berättelsen och de sju barnens vänskap. Jag är väldigt förtjust hur Stephen King beskriver barn och deras vänskap. Hur deras relationer är så enkla och hur deras fantasier är så självklara. Det finns ingen gräns för vad som är verkligt och overkliget utan allting blir helt plötsligt till verklighet oavsett hur orimligt det kanske från början verkar. Det är också precis det som gör att Kings berättelser kan bli så otäcka. Han har en fömåga att skapa verklighet av allt.
     Det är nästan omöjligt att skriva om vad den här boken handlar om men kort och gott handlar den om vänskap och kampen mellan det goda och det onda. Slutet på boken är lite överdrivet som de flesta tycker, men ändå är det ganska så passande. Det känns däremot som om King tyckte det var dags att avsluta den och bräkte på med allt på en och samma gång. Fast det gör ingenting. För det fantastiska med denna bok är själva resan. Själva berättandet i sig. Och det är nog banne mig något av det bästa jag någonsin har läst.

Tidigare läsrapporter om den här boken hittar ni här och här.

Fiktiviteter och Eli har också läst och älskat.

Ungdomsskräckis med King-influenser

Jag kan nu här högt och helt öppet bekänna att jag älskar Kerstin Lundberg Hahns ungdomsskräckisar. Hon har i och för sig bara skrivit två men OH så fantastiska de är. Speciellt Barnkolonin som släpptes nu i våras och som handlar om fjortonårigt Joel som flyttar ut i skogen med sin familj till en gammal barnkoloni som de ska rusta upp som vandrarhem. Så fort Joel kommer dit så känner han att någonting är lite konstigt med stället. Han är helt ok med att ha flyttat dit men någonting känns fel och det är en konstig person som dyker upp lite här och där.

     Det skrivs ganska så många böcker om gamla hus och barn som flyttar in men det är inte så många som lyckas skruva upp stämningen som Hahn. Det som jag tycker gör en bra skräckis är just personbeskrivningar, bakgrundshistorier och miljöbeskrivningar någonting som jag tycker är Hahns starkaste sida som barn och ungdomsförfattare. Skräcken kommer även smygande och är diffus och på många sätt och vis påminner den här boken mig om Stephen Kings förmåga att bygga upp skräck. För mig handlar inte skräck och blod eller och otäckheter som slängs upp i ansiktet, utan det handlar om omgivningen och allt det som byggs upp runtomkring. Sedan finns det en slags ondska i den här boken som är så påtalande precis som King är bra på så jag är helt fantastiskt härligt överraskad av den här boken. Visserligen så visste jag att den skulle vara bra efter att ha läst Skuggan i Väggen men Barnkolonin är inte bara bra utan fantastisk. Jag vill ha fler ungdomsskräckisar av Hahn gärna nu! 

     Det finns många ungdomsförfattare som jag tycker är ganska så försiktiga när de skriver skräck för barn vilket är någonting som jag tycker är lite synd. För de barn och ungdomar som gillar spökhistorier och skräck gillar även när det är läskigt. Jag själv är ett bra exempel på att har varit ett sådant barn. Ju läskigare det var jag läste som barn desto bättre var det och jag känner flera ungdomar som älskar sådana här böcker.  Så heja Kerstin Lundberg Hahn och jag hoppas så på att det kommer många fler sådana här böcker av Hahn.

Fler som läst och gillat är Bokomaten och Bokstävlarna.   

Don’t Breathe a Word av Jennifer McMahon

Vissa böcker är helt klart värda att vänta på. Det är faktiskt en av de anledningar till att jag har så mycket hyllvärmare som jag har. Jag gillar vetskapen om att de finns där och mognar till sig och att jag när som helst kan plocka upp en bok som jag velat läsa jättelänge. Lite så har det varit med Don’t Breathe a Word av Jennifer McMahon även om den inte legat hemma som hyllvärmare. Fast känslan av att den funnits och väntat på det rätta tillfället har funnits där hela tiden. Och den var helt klart värt sin väntan och jag kommer nu i framtiden dedikera mig till att läsa alla av Jennifer McMahons böcker även om det har hintats om från olika hålla (Hej Pocketlover, Dark Places och Bokbabbel som även ni älskade och fick mig att längta efter denna) att även om Jennifer McMahon skriver fantastiskt, så kan inget som hon har skrivit riktigt väga till denna lilla älvpärla. 

     Don’t Breathe a Word handlar om just det. Älvor alltså. Eller kanske inte. För vad den handlar om är Phoebe och Sam som lever tillsammans med en herrans massa djur. Phoebe är några år äldre än Sam och de lever lyckliga tillsammans. Däremot finns det någonting i deras liv som förhindrar dem att bli sådär riktigt lyckliga som de borde vara. Sams syster Lisa försvann nämligen som barn och hennes försvinnande hänger över dem som ett grått moln. Vad som hände med Lisa vet man inte men som barn lekte Lisa, Sam och deras kusin Evie tillsammans i Vermonts mörka skogar och Lisa var besatt av att få kontakt och gifta sig med den store Älvkungen. Så den dag som Lisa ger sig ut i skogen för att möta honom, försvinner hon spårlöst. 

     Jag vet inte hur jag ska förklara hur bra jag tycker den här boken är. Om det är en thriller, eller riktig skräck det vet jag inte men det finns scener i den här boken som fullkomligt skrämde vettet ur mig. Allting är ett förvirrande virrvarr och vi lotsas fram och tillbaka i tiden mellan Lisa, hennes bror Sam och deras kusin samt Sam som vuxen och Phoebe och jag befann mig konstant i ett andlöst läsande för att se hur allting hängde ihop. Jag är även väldigt förtjust i att Jennifer McMahon inte har ett stort behov av att förklara för läsaren om vad som är sant eller inte utan hon lämnar läsaren med mersmak utan att man känner minsta frustration över att allting kanske inte blev helt och fullt ut förklarat. Denna fantastiska underbara bok är helt klart numera en av mina absoluta favoriter och en bok som jag vet att jag kommer läsa om många gånger. Gillar man en skräckblandad thriller så är det här nästan ett läsmåste.

     Däremot undrar jag nu precis som Elisabeth på min facebooksida för ett tag sidan: Är det inget svenskt förlag som snappat upp denna fantastiska författare? Jag är nämligen helt säker på att den skulle göra sig alldeles utmärk på den svenska marknaden för bättre än såhär kan det knappast bli.