“That moment when you finish a book, look around, and realize that everyone is just carrying on with their lives as though you didn't just experience emotional trauma at the hands of a paperback.”
Precis så kände jag igår när jag stängde igen den ettusenfyrahundrasjuttio-sidor långa och bombastiska boken IT. Hur kan världen fortsätta sin normala gång efter en sådan emotionell resa? Det är så svårt att förstå. Vet inte världen att jag just har avslutat någonting som nog är bland det bästa jag någonsin har läst?
Det fantastiska med den här boken måste nog för det första vara att Stephen King har skrivit en sådan tegelsten och klarat av att hålla stämningen uppe i boken hela tiden. Det fanns inte en sekund då jag kände mig uttråkad. Men sedan är det sättet han berättar på som verkligen gör boken till vad den är. Han har en förmåga att måla upp miljöer som omslukar en som läsare och genom alla hans två tusen sidospår i boken så har han byggt upp en värld som för läsaren blir så otroligt svår att lämna bakom sig. Oavsett hur otäck boken egentligen är. Jag blev förvånadsvis lite rädd när jag läste den här boken. Jag trodde att jag skulle spendera timmar med täcket uppdraget till hakan, rädd för clowner men icke sa nicke. I början var det läskigt men sedan uppslukades jag istället av berättelsen och de sju barnens vänskap. Jag är väldigt förtjust hur Stephen King beskriver barn och deras vänskap. Hur deras relationer är så enkla och hur deras fantasier är så självklara. Det finns ingen gräns för vad som är verkligt och overkliget utan allting blir helt plötsligt till verklighet oavsett hur orimligt det kanske från början verkar. Det är också precis det som gör att Kings berättelser kan bli så otäcka. Han har en fömåga att skapa verklighet av allt.
Det är nästan omöjligt att skriva om vad den här boken handlar om men kort och gott handlar den om vänskap och kampen mellan det goda och det onda. Slutet på boken är lite överdrivet som de flesta tycker, men ändå är det ganska så passande. Det känns däremot som om King tyckte det var dags att avsluta den och bräkte på med allt på en och samma gång. Fast det gör ingenting. För det fantastiska med denna bok är själva resan. Själva berättandet i sig. Och det är nog banne mig något av det bästa jag någonsin har läst.
Tidigare läsrapporter om den här boken hittar ni här och här.
Fiktiviteter och Eli har också läst och älskat.
