onsdag 19 september 2018

Dockhusskräck

Det är lite sporadiskt bloggande just nu för både jobb och livet är lite i vägen men de senaste dagarna har jag varit med familjen på den argentinska pampas och ridit häst. Eller jag har inte ridit häst. (Hästar är nämligen stora och lite läskiga enligt mig och enligt min före detta hästhoppande man och treåriga dotter är hästar det bästa som finns i hela världen.) Jag har tittat på medan min man och min dotter har ridit en stor (vansinnigt stor, enligt en nervös mamma) häst. Vi har alltså varit på landet och där hann jag varken läsa eller skriva på bloggen då hästar, mat och vin gick före men däremot så bodde vi i ett fantastiskt och gammalt hus där även möblemanget är antikt. Mysigt enligt mig och min dotter, fruktansvärt läskigt enligt min make. Åsikterna gick isär de här dagarna som ni kanske märker.

Vad som däremot var enormt läskigt var ett otroligt vackert men uråldrigt gammalt dockskåp från mitten av 1800-talet ungefär om jag räknat rätt som jag var tvungen att gå förbi varje dag. Detta gamla dockskåp var som sagt fantastiskt men samtidigt så vansinnigt otäckt. Anledningen var att det såg ut som att passa in The Woman in Black eller ännu värre, det jag associerade dockskåpet med var nämligen denna otäcka film där just denna scen enligt mig är en av de värsta jag sett:




Gissa om jag tittade in genom fönsterna på detta dockskåp. Nä just det! Jag är inte dum i huvudet. Inte ens min smarta dotter gick i närheten av det...

fredag 14 september 2018

Things that go "Tik-Tik" in the night - A Friday Horror Story


Då jag har både nära familj och vänner från Filippinerna så jag har också varit där några gånger. Sista gången jag var där, vilket nu var väldigt många år sedan, så åkte vi upp i bergen någonstans mitt i djungeln för att hälsa på ett äldre par på cirka 70-år som bodde där i ett vackert litet hus på pålar mitt ute i ingenstans. Detta var alltså mitt ute i djungeln och även om de sa att de hade grannar i närheten så såg man inget mer är fantastisk och underbar djungel. Huset hade ingen elektricitet och i och med att det var en bit att åka innan man kom fram till huset (plus vandring över risfält) så stannade vi över en natt eller två. Detta var som sagt många år sedan så jag kommer bara ihåg fragment av vistelsen där men några av de saker som jag minns sitter där i minnet för livet. Dessa saker var naturen som omgav huset, gaslamporna på kvällen som gav ifrån sig ett gult sken över allas ansikten och den otroligt skräckfyllda historien om Tik-Tik som berättades när mörkret lagt sig som en svart filt över djungel. 

Tik-Tik är nämligen ett filippinskt (folklore)-monster (Aswang), en shapeshifter eller vampyrliknande varelse som jagar unga och gravida kvinnor genom djungeln för att äta deras ofödda barn och kvinnan själv. De ska utgöra ett tik-tik-tik-ljud som ska bli svagare ju närmre de befinner sig för att sedan avslutas med ett svagt "tik-tik"-ljud i örat. Tydligen kan denna varelse se ut själv som en unga vacker kvinna med fladdermusvingar och ska kunna dela sig i två delar och ska lämna den undre delen när hon jagar. För att döda detta moster måste man hitta den undre delen och sprida aska och/eller salt över det öppna såret på den undre delen så de inte kan återföras. Eller också ser den ut som en stor svart fågel med lång tunga. Oavsett hur de ser ut (finns många varianter) så ser de ut som människor på dagen och otäcka monster på natten. Och de äter ofödda barn och unga kvinnor och det berättades hårresande historier för mig om hur deras nära vänner och familj flytt hals över huvud genom djungeln.

Berättelsen om Tik-Tik berättades alltså för mig av äkta Tik-Tik troende människor mitt i den kolsvarta djungeln, mitt ute i ingenstans och oavsett om jag trodde på historien om Tik-Tik eller inte så kommer jag ihåg att jag inte sov så mycket den natten. Jag låg vaken och lyssnade på djungelns alla ljud. Och vet ni hur mycket ljud i nattdjungeln som låter tik-tik?

torsdag 13 september 2018

Att jobba på distans...

...kan se helt annorlunda ut vecka för vecka.

Ibland är det helt lugnt och man hinner skriva på bloggen, läsa böcker, strosa omkring i vårsolen och bara ta det lugnt.

Så här:


via GIPHY




Och andra veckor är det liksom lite mer ös.

Som så här:


via GIPHY

Med tanke på tystnaden här, gissa vilken vecka vi är i nu...


fredag 7 september 2018

Läskiga saker barn säger - A Friday Horror Story


Idag tänkte jag skicka er raka vägen till den här länken då min tid har varit lite knapp i veckan. Så tyvärr är den på engelska och har inte hunnit översätta men om ni kan läsa den på engelska så är det värt det. För det här är läskigt värre!

torsdag 6 september 2018

Just nu!


Försöker praktiskt taget springa ifrån spökena när jag powerwalkar och lyssnar på böcker om hemsökta hus. 

onsdag 5 september 2018

So many books, so little time-syndromet som vi bokälskare lider av

Eller AAAAARRRRRRGGGGG!!!!!! Som det här inlägget också kan heta för jag räknade nämligen efter hur många böcker jag läst under det här året och räknade till futtiga tjugosju stycken. 27! The horror! För det blir ungefär fyra stycken i månaden vilket är ingenting med tanke på hur många olästa böcker jag har i min virtuella bokhylla hos Storytel. Problemet är också att man bara hittar fler och fler böcker att läsa. Underbart men samtidigt så otroligt frustrerande. 

Sen finns det de där böckerna som jag inte kan motstå. Som praktiskt taget alla böcker som handlar om något slag spöken. Igår när jag skrev inlägget om Peter James haunted house-bok så hittade jag en artikel från The Guardian om fler spännande böcker om spöken. Författare så som Kate Mosse, och Susan Hill och då kom den här artikeln ut år 2015. För tre år sedan! Tänk på hur hur långt efter jag ligger då. Det är nästan så jag vill börja gråta...


via GIPHY

tisdag 4 september 2018

The House on Cold Hill - en riktigt otrevlig bok med hemsökelser av Peter James



Jag älskar när en författare överraskar en med att totalt byta genre. När de i vanliga fall håller sig till sin genre så hårt att när de väl vänder kappan efter vinden så får man den rakt i ansiktet. För mig var detta exakt vad som hände mig när jag helt apropå ingenting upptäckte att Storytel hade en bok av Peter James som är, håll i hatten, en Haunted House-bok. The House of Cold Hill var vad han döpt denna bok till och med tanke på vad han döpt denna bok till så kan man förstå vem han tillägnat denna bok och titel. The House of Cold Hill har fått blandade reaktioner på till exempel Goodreads, överlag väldigt goda men när man läser recensionerna så säger de negativa recensionerna alla samma sak. Att den är förutsägbar och tråkig och en recension är till och med inriktad på att den är en förolämpning till Shirley Jacksons, Haunting of Hill House (se länk ovan). Personligen tycker jag att denna bok är fantastiskt bra och en underbar hyllning till Shirley Jackson och vad många inte vet angående den här boken är att den faktiskt är baserad på författaren Peter James egna erfarenheter. 

Ollie and Caro Harcourt och deras tovåriga dotter Jade har tagit sitt pick och pack och köpt deras drömhus på landet för praktiskt taget allt de äger. Ollie har ett eget företag där han designar webbsidor för olika företag och Caro är mäklare och deras ekonomi är inte den bästa men de har räknat ut att de antagligen kommer att klara att rusta upp huset om de håller sin budget tight och allt går bra. Snabbt inser de dock att de inte är ensamma i huset och det tillsammans med att de snabbt får problem med upprustningen i huset gör att situationen med både boendet och relationen blir minst sagt problematisk. Ganska snart inser både Ollie och Caro att de tagit sig vatten över huvudet. Att de har flyttat in i helt fel hus förstår dock läsaren i början av boken då man möts av något som för mig blev en liten chock. Jag var till och med tvungen att gå tillbaka och lyssna en gång till och det var den där chocken som verkligen fick mig att tycka att det här är en riktigt bra spökberättelse från första början. För den här boken är riktigt bra och ganska så ruggig. De saker som händer kryper sig på en och man måste vara på sin vakt hela tiden för det händer saker som inte är som det från början tros vara. Mer än så tänker jag inte säga för jag vill gärna att ni ska läsa den här själva. Sen vill jag att ni åker till England och ser föreställningen. För jojomänsan, denna precis som The Woman in Black är även en föreställning, ute för att skrämma vettet ur en. Och vem vill inte se något mer eller mindre självupplevt av självaste Peter James?  

Läs mer här om pjäsen och hans självupplevelser. Fast gör det helst efter att ni läst boken.