Dockhusskräck

Det är lite sporadiskt bloggande just nu för både jobb och livet är lite i vägen men de senaste dagarna har jag varit med familjen på den argentinska pampas och ridit häst. Eller jag har inte ridit häst. (Hästar är nämligen stora och lite läskiga enligt mig och enligt min före detta hästhoppande man och treåriga dotter är hästar det bästa som finns i hela världen.) Jag har tittat på medan min man och min dotter har ridit en stor (vansinnigt stor, enligt en nervös mamma) häst. Vi har alltså varit på landet och där hann jag varken läsa eller skriva på bloggen då hästar, mat och vin gick före men däremot så bodde vi i ett fantastiskt och gammalt hus där även möblemanget är antikt. Mysigt enligt mig och min dotter, fruktansvärt läskigt enligt min make. Åsikterna gick isär de här dagarna som ni kanske märker.

Vad som däremot var enormt läskigt var ett otroligt vackert men uråldrigt gammalt dockskåp från mitten av 1800-talet ungefär om jag räknat rätt som jag var tvungen att gå förbi varje dag. Detta gamla dockskåp var som sagt fantastiskt men samtidigt så vansinnigt otäckt. Anledningen var att det såg ut som att passa in The Woman in Black eller ännu värre, det jag associerade dockskåpet med var nämligen denna otäcka film där just denna scen enligt mig är en av de värsta jag sett:

Gissa om jag tittade in genom fönsterna på detta dockskåp. Nä just det! Jag är inte dum i huvudet. Inte ens min smarta dotter gick i närheten av det...

So many books, so little time-syndromet som vi bokälskare lider av

Eller AAAAARRRRRRGGGGG!!!!!! Som det här inlägget också kan heta för jag räknade nämligen efter hur många böcker jag läst under det här året och räknade till futtiga tjugosju stycken. 27! The horror! För det blir ungefär fyra stycken i månaden vilket är ingenting med tanke på hur många olästa böcker jag har i min virtuella bokhylla hos Storytel. Problemet är också att man bara hittar fler och fler böcker att läsa. Underbart men samtidigt så otroligt frustrerande. 

Sen finns det de där böckerna som jag inte kan motstå. Som praktiskt taget alla böcker som handlar om något slag spöken. Igår när jag skrev inlägget om Peter James haunted house-bok så hittade jag en artikel från The Guardian om fler spännande böcker om spöken. Författare så som Kate Mosse, och Susan Hill och då kom den här artikeln ut år 2015. För tre år sedan! Tänk på hur hur långt efter jag ligger då. Det är nästan så jag vill börja gråta...

via GIPHY

The House on Cold Hill - en riktigt otrevlig bok med hemsökelser av Peter James

Jag älskar när en författare överraskar en med att totalt byta genre. När de i vanliga fall håller sig till sin genre så hårt att när de väl vänder kappan efter vinden så får man den rakt i ansiktet. För mig var detta exakt vad som hände mig när jag helt apropå ingenting upptäckte att Storytel hade en bok av Peter James som är, håll i hatten, en Haunted House-bok. The House of Cold Hill var vad han döpt denna bok till och med tanke på vad han döpt denna bok till så kan man förstå vem han tillägnat denna bok och titel. The House of Cold Hill har fått blandade reaktioner på till exempel Goodreads, överlag väldigt goda men när man läser recensionerna så säger de negativa recensionerna alla samma sak. Att den är förutsägbar och tråkig och en recension är till och med inriktad på att den är en förolämpning till Shirley Jacksons, Haunting of Hill House (se länk ovan). Personligen tycker jag att denna bok är fantastiskt bra och en underbar hyllning till Shirley Jackson och vad många inte vet angående den här boken är att den faktiskt är baserad på författaren Peter James egna erfarenheter. 

Ollie and Caro Harcourt och deras tovåriga dotter Jade har tagit sitt pick och pack och köpt deras drömhus på landet för praktiskt taget allt de äger. Ollie har ett eget företag där han designar webbsidor för olika företag och Caro är mäklare och deras ekonomi är inte den bästa men de har räknat ut att de antagligen kommer att klara att rusta upp huset om de håller sin budget tight och allt går bra. Snabbt inser de dock att de inte är ensamma i huset och det tillsammans med att de snabbt får problem med upprustningen i huset gör att situationen med både boendet och relationen blir minst sagt problematisk. Ganska snart inser både Ollie och Caro att de tagit sig vatten över huvudet. Att de har flyttat in i helt fel hus förstår dock läsaren i början av boken då man möts av något som för mig blev en liten chock. Jag var till och med tvungen att gå tillbaka och lyssna en gång till och det var den där chocken som verkligen fick mig att tycka att det här är en riktigt bra spökberättelse från första början. För den här boken är riktigt bra och ganska så ruggig. De saker som händer kryper sig på en och man måste vara på sin vakt hela tiden för det händer saker som inte är som det från början tros vara. Mer än så tänker jag inte säga för jag vill gärna att ni ska läsa den här själva. Sen vill jag att ni åker till England och ser föreställningen. För jojomänsan, denna precis som The Woman in Black är även en föreställning, ute för att skrämma vettet ur en. Och vem vill inte se något mer eller mindre självupplevt av självaste Peter James?  

Läs mer här om pjäsen och hans självupplevelser. Fast gör det helst efter att ni läst boken.