Brobyggarna av Jan Guillou. En recension

Om någon hade sagt till mig som tonåring att mina största intressen som trettiofemåring kommer vara skönlitteratur, släktforskning och historia så hade jag nog hånskrattat åt denna persons okunskap om mig. Visst hade jag nog kunnat gå med på intresset för skönlitteraturen men absolut inte de övriga två. Om denne samma person hade sagt att jag frivilligt kommer att läsa en släktsaga om brobyggare som utspelar sig i början på 1900-talet och starkt gilla det, så hade jag nog idiotförklarat denna person. Men här sitter jag nu, trettiofem år och med en utläst första del av en släktsaga om brobyggare i handen. 

     Brobyggarna handlar om tre norska bröder som genom att bli faderslösa och ivägskickade för att arbeta, lyckas få chansen att studera till ingenjörer (järnvägs- och brobyggare) i Dresden, Tyskland. När de väl utexamineras drar de tre bröderna åt olika håll i världen för kärlekens skull. (Mer detaljerad sammanfattning av Brobyggarna kan ni läsa här.) 

     Jag är väldigt imponerad av Guillous historiska research gällande den här boken. Som förtjust i historia så är jag lite allergisk mot böcker där det finns brister i just den historiska researchen men jag har ingenting negativt att anmärka på gällande den här boken. Jag tycker även att han lyckas bra med att beskriva historien utan dagens efterklokhet som många författare inte lyckas med. Någonting som han även kommenterar i SVT:s litteraturprogram Babel och som skapade en stor diskussion i efterhand. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen. Jag tänker heller inte ge mig in i diskussionen om sexscenerna utan tänker bara säga att jag tycker att Guillou gör en bra historisk beskrivning. Sen måste man komma ihåg att detta är första boken av en hel serie. En bra recension eller bedömning kan egentligen inte göras förrän vi sitter med alla böckerna i handen.
     Jag kom också på mig själv att sitta och fnissa högt för mig själv flera gånger och jag kan inte riktigt så här i efterhand bestämma mig för om Guillou ville vara rolig i boken eller om det bara blev så. Oavsett så är boken ganska så rolig på sina ställen. Personbeskrivningarna är i boken också lite platta fast så brukar det bli när det är en serie som skrivs. Den första boken är en introduktion till de andra.
     Är man intresserad av en roman med själsligt djup och existentiella problem och frågor (som jag alltid är) så ska man nog ta och titta åt ett annat håll för det är inte det som Brobyggarna handlar om. Nej, det här är rätt och slätt en historisk roman som skrivits på egen familjehistoria. Som släktforskare så är detta väldigt roligt att se. Så helt sammanfattningsvis så tycker jag att det här är riktigt bra och då kan jag även passa på att tillägga att jag tidigare inte varit en beundrare av Guillous tidigare böcker.

Andra som läst och gillat är bland annat Böckerx3 och Bokmalen.

Recensionsexemplar från Piratförlaget
Finns att köpas här och här.

Porto Francos väktare: ett fantastiskt bra misstag

Efter det där totalt misslyckade försöket till att lyssna på Marian Keyes så satt jag därefter och letade på elib-biblioteket efter något annat lyssnadsvärt för att ta med ner i badet och när jag knåpar ihop de sista bröllopspryttlarna som jag suttit med i ett halvår. Döm om min förvåning när jag tror att jag hittar Ildefonso Falcones Fatimas hand. Fort som attan trycker jag på låna-knappen och börjar lyssna. Efter några minuter så börjar jag fundera på vad berättelsen gör i Bohuslän och inte i Spanien som jag trodde att Fatimas hand utspelade sig, Efter en liten närmre titt så upptäcker jag att jag inte alls sitter och lyssnar på Fatimas hand utan på Porto Francos väktare av Ann Rosman. Alltså en svensk deckare. Nu är ju jag ganska trött på svenska deckare men i och med att den började så bra så gav jag boken en chans. Nu när boken är slut så är jag så glad för att jag hängde kvar.

"Porto Francos väktare är den våldsamma berättelsen om Marstrands tid som frihamn. Tiden är sent 1700-tal; kapare, smugglare och mördare härjar ostört.

     En ung kvinna stiger iland i Marstrands hamn en septemberdag 1793. Håret är kapat under mössan, hennes bröst är lindade och byxorna hänger löst på den gängliga kroppen. Runt omkring myllrar det av liv; sjömän på skeppen, handlare, brottslingar som fått amnesti i frihamnen. Hennes enda hopp står till att de ska ta henne för en man, att hon ska hitta arbete och någonstans att bo.

     Att hon inte ska tvingas åka tillbaka. 220 år senare görs ett gruvligt fynd på Klöverön. En kvinna och ett spädbarn hittas döda i Gamle mosse och kriminalinspektör Karin Adler kopplas in. Men att identifiera de två döda visar sig vara lättare sagt än gjort. Det enda man kan säga med säkerhet är att de har legat i mossen länge. Väldigt länge. Trådarna leder Karin Adler långt tillbaka i Marstrands historia, och sakta men säkert nystas en osannolik historia upp." Sammanfattning tagen från Bokus.

Porto Francos väktare är en deckare med historiska inslag. Eller rättare sagt så skulle jag nog vilja säga att det är en historisk roman med lite deckarinslag. För det här är en helt fantastisk historisk berättelse om Bohusläns kustliv i början på 1800-talet och inte uppbyggd som en deckare där ledtrådar lämnas ut, utan mer en familjesaga där vi får följa generationer och familjeöden hos en familj samt deras omgivning.

     Efter lite undersökning så förstår jag att detta är tredje boken i en deckarserie men detta var inte någonting som jag lade märke till med tanke på att seriens huvudperson Karin Adler knappt fanns med. Istället var jag totalt förlorad i den historiska berättelsen som också är en guldklimp för de historiskeintresserade och släktforskeintresserade läsarna. Författarinnan Ann Rosman har nämligen gjort noggranna historiska undersökningar om Marstrand och dess ö-liv och det märks att Rosman älskar dess historia. I ljudboken kommer det även med en liten epilog där Rosman beskriver hur hon har skrivit sin bok, vilka karaktärer som funnits och vilka som är fiktiva samt på vilket sätt historien har bakats ihop.

     Jag tyckte så mycket om den här boken och jag hoppas att Ann Rosman skriver fler böcker med historiska inslag av det här slaget. Kombinationen att blanda historia med fiktion för att beskriva just historia är någonting som jag är väldigt förtjust i. På så vis kan vanliga människors liv porträtteras och som släktforskare så kan inte jag mer än hurra för böcker av detta slag. 

Fler bokbloggare som gillar, finns att läsas här, här och här. 

Med myrtenkrona, vit slöja och spets

Det här fotot är taget i början av år 1904. Då gifte sig nämligen detta brudpar på en Hälsingegård i Hälsingland genom att ställa till med ett äkta bonnabröllop. I bröllopsgåva fick de Renshammars gård som den blivande mannen redan förvaltade och den blivande frun redan var husmor på men tyvärr förlorade de gården redan fyra år senare. Några månader innan det här fotot togs fick de unga paret en dotter. Därför har bruden en myrtenkrona och inte en vanlig krona som kyrkan vanligtvis lånade ut till unga oskuldsfulla brudar. På den här tiden var det också vanligt med svart brudklänning. Att bruden har en lite större myrtenkrona, större slöja samt spets innebär att de hade det ganska bra ställt  

       Även detta foto är ett av mina släktforskarfavoriter. Jag tycker att det är så vackert och bakom finns så mycket historia. Brudparet är min farmors föräldrar och människorna på fotot är familj, släkt, grannar och vänner. Det här med att vara oskuldsfull på bröllopsnatten var förresten ingenting direkt vanligt. Genom att släktforska upptäcker man hur vanligt det var förr i tiden med äktenskap som berodde på oönskade graviditeter. 

Veckans släktforskningsfynd

Ni kanske är helt ointresserade av det här men förra veckas skrivtorka gav mig en idé om att jag kunde börja med att lägga ett släktforskarfynd i veckan. Ofta kommer det nog bli foton men kanske också något annat kan ploppa upp. Om jag uttråkar er, får ni gärna säga till så slutar jag.

Jag tänkte i alla fall börja med det foto som gav mig min header till bloggen. Damen på detta foto är antingen min farmor eller hennes ena syster. Anledningen till att jag inte vet, är för att de är så otroligt lika varandra. Det lutar nog åt hennes syster...

Ni får gärna låna foton men i och med att de ligger mig så nära hjärtat, så fråga gärna först. 

Fler släktforskarfynd

Medan jag ändå är igång så kan jag lika bra visa två andra fina släktforskarfynd som gjorts på samma person. De här två filmerna hittade jag av en slump hos SVT Plays öppna arkiv. Min farmors syster började utbilda sin på Märthaskolan i Stockholm och stannade även kvar där och arbetade i hela sitt liv, (tror jag). Hon var hattmodist och vad jag förstår ganska välkänd. I vilket fall som helst så nämns hon här i dessa två filmer vid sitt namn: Fröken Röstberg och även då också samtidigt på bild. Jag kan stolt säga att jag äger en hel del av hennes hattar som är helt fantastiska. Se här också vilken fantastiskt fin tid det var. Jag fullkomligt älskar kläderna, hattarna och framför allt frisyrerna. Så snyggt, så snygg!

Släktforskningsbok VS Skönlitterär bok

Att skapa en släktforskningsbok tycker jag tar precis lika lång tid som att skriva en historisk skönlitterär bok. Jag har nämligen hållit på med båda två under lika lång tid. I mitt fall så grundar sig min historiska skönlitterära bok på mina släktforskningsframgångar vilket då kan förklara varför det tar såpass lång tid att skapa dem men det är inte bara det som orsakar det långsamma arbetet. För mig är det nämligen all research som båda kräver. Allting tar otroligt lång tid. Till exempel att hitta hur man levde just på den tiden, hur omgivningarna såg ut, hur långt den ena släktingen/gestalten levde från en annan, hur de såg ut, hur de pratade och så vidare och så vidare. När det gäller skapandet av en släktforskningsbok så är det också svårt att hitta program som kan skapa en riktigt snygg bok. Själv har jag valt att jobba med två olika program, nämligen My Heritage och Jalbum. My Heritage är ett släktforskarprogram där du bygger ditt egna släktforskningsträd. Där kan du skapa allt från din egna Gedcom-fil till snygga familjeträd som du kan hänga på väggen. Genom att sedan använda word skapar jag sida för sida i min framtida släktforskningsbok. När det sedan är dags för att trycka boken, omvandlar jag allting till jpeg-bilder för att kunna skapa boken i Jalbum. Jo, jag kan lugnt säga att detta tar upp otroligt mycket tid och då har jag inte ens räknat in den tid det har tagit att släktforska fram cirka sju generationer av släktingar.

             När det gäller den historiska skönlitterära boken som jag skriver på och som också då bygger på all den släktforskning som jag gjort och fortfarande gör, skiljer sig den kreativa biten självklart från när man skapar en släktforskningsbok men researchmetoden är den samma. Min släktforskningsbok om min egna familj hoppas jag kan få klar till sommaren men när det gäller min egna historiska skönlitterära bok, ja den har jag inte ens förhoppningar om att få den klar under detta år. För i den måste jag även bygga upp den historia som jag själv tror/önskar/hoppas på pågick mellan dessa människor plus att någon gång måste ju någon av dem bli klar. Släktforskningen har ju absolut hjälp till med vissa detaljer men vad dessa personer tänkte, önskade och talade om är ju någonting som jag måste klura ut själv. Det som är det mest fantastiska med att skapa dessa två böcker samtidigt är att jag får möjlighet att i detalj fantisera om hur mina släktingar hade det. Både känslomässigt och miljömässigt. Samt ju större framgångar jag har i mina båda projekt, ju mer lär jag mig om mig själv. För oavsett hur lite vi kanske tror det, vårt ursprung påverkar oss så mycket mer än vi tror. Jag märker själv att ju mer jag lär mig om mina släktingar oavsett om det var släktingar som levde på 1500-talet eller på 1800-talet, ju bättre förstår jag mig själv, min närmsta familj, mina mor- och farföräldrar osv. 

              Så släktforskningsbok VS skönlitterär bok? Jag väljer båda.