Efterkrigstid, ett stort mer eller mindre övergivet hus, en familj vars förmögenhet har försvunnit, ett poltergist och en doktor. Mer än så borde jag egentligen inte skriva. För hur recenserar man en bok som nog kan räknas in till en av de bästa böcker som man någonsin har läst? Jag sitter här nu ganska så förstummad i efterdyningarna av
The little stranger. En bok som har varit en hyllvärmare ganska länge och som jag fått som gåva av någon av mina gamla lägenhetskompisar. Inte hade jag en aning om att det fanns ett mästerverk gömt så länge i garderoben. Vad jag däremot nu vet, är att Sarah Waters förvandlats från för mig okänd författare till en av mina favoritförfattare. Jag fullkomligt älskar den här boken.
Det är svårt att sätta ord på vad som är så genialiskt med den men för mig så är boken rätt och slätt komplett. Sarah Waters har ett öga för detaljer, beteenden hos människor samt är totalt överraskande i sitt berättande. The little stranger ger heller inga raka svar utan varje ord måste sugas upp, nästan inhaleras, så jag inte missar de små detaljerna som faktiskt avslöjar vad som egentligen pågår i huset, Hundreds Hall. Den här boken är också riktigt läskig. Sådär krypande, långsamt läskig. Lite så att jag känner att den flåsar mig i nacken ibland.
För att ge en kort överblick om vad boken handlar om så handlar boken om doktor Faraday som kommer till huset Hundreds Hall för att behandla tjänsteflickan Betty. Han utvecklar därefter en relation med familjen Ayres som består av tre personer; fru Ayres och hennes två vuxna barn; Caroline och Roderick. Det är en berättelse som beskriver klassskillnader och som reflekterar över ondska och begär Det kanske inte låter så fantastiskt men det är det, och har ni inte redan läst så tycker jag att The little stranger är ett måste. För det är femhundra sidor av rent skräckfyllt fantastiskt boknöje även om man tycker riktigt illa om huvudkaraktären. Hur lycklig känner jag mig inte nu när jag har fyra andra böcker av Sarah Waters att sätta tänderna i.
