onsdag 30 juli 2014

Lite så att man vill spotta på den och gräva ner den under jorden

Ok. Tänk er en bokserie som ni älskar. Jovisst är den ganska så fjortis på något vis men det är ju ändå en serie för unga vuxna så den är både förlåten för sina fel och brister och helt fantastiskt att läsa. Huvudgestalten i boken heter Rose Hathaway och alldeles underbart självständig, stark och fantastiskt rolig och är en jäkel på att spöa skiten ur de flesta oavsett storlek. Serien är välskriven, underhållande och innehåller otroligt mycket. Jo man kan lugnt säga att det här är en helt fantastiskt bra skriven bokserie för unga vuxna om vampyrer som inte är några mähän utan har starka kvinnliga gestalter som inte böjer sig för något. Och sedan kommer filmen ut och dök nästan med en gång upp i Netflix så i helgen slängde jag mig i soffan preparerad med popcorn under filten och förberedde mig på förhoppningsvis en riktigt bra film.
     Tänk er sedan hur alla era förhoppningar på filmen sjunker som en sten under de första minuterna av filmen då två riktigt dåligt snabbpratande fjanttjejer helt plötsligt blir jagade utan att ni fattar varför. Eller jo jag fattar ju i och med att jag läst böckerna men om man inte har läst denna fantastiska serie så fattar man absolut ingenting. Man fattar inte varför de blir först jagade eller varför deras känslor växlar snabbare är vad jag hinner tugga i mig popcorn och man fattar inte varför deras kamrater på skolan är som anfetaminpåverkade yrpannor vars känslor också växlar mellan varje filmklipp. Ärligt talat. Jag skulle verkligen vilja ta mig ett snack med den här regisören som har fövandlat en fantastisk bok till något av det mest fjantiga jag har sett. Den här filmen är så konstigt gjord att man inte har en aning om vilken målgrupp den är riktad till. Jag antar att de vill att unga vuxna ska gilla den men jag kan lova på heder och samvete att jag hade tyckt att den här boken varit helt avskyvärd om jag var tonåring. Riktigt förolämpande och inte ens i närheten av att vara verklighetstroget. Ok, nu är det här en film om en vampyrskola men till och med i Twilight kan man som tittare relatera till någonting i alla fall.
     Det lustiga med den här filmen är att manuset är inte dåligt. De har bara försökt trycka in så mycket handling som möjligt på så kort tid som möjligt vilket gör att den faller helt platt. Skådespelarna är egentligen bra om de hade fått lite mer utrymme och det syns att de har lagt ner mycket pengar på den här filmen. Men ärligt talat. Det här är något av det värsta som jag har sett på länge. Som tur var hade jag i alla fall poppat popcorn åt mig så lite nöje fick jag ju ändå.

söndag 27 juli 2014

Ett sådant där frukostinlägg igen

Arla söndagsmorgon med frukost i sällskap med John Greens Pappersstäder som inte ville vara med på  bild. Men trevligt är det! Och bra start på en dag som ska ägnas åt att måla möbler.
     Och undrar ni vad ugglan Mr. Featherball gör så står han utanför sitt lilla hål och lever upp till sitt namn. Idag är det nämligen nollgradigt här och då hjälper det tydligen att blåsa upp sig till en stor dunboll.

fredag 25 juli 2014

Mörka skogar, vita otäcka varelser och härligt mörker.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhNdOSZInmDHNC79vxpctXoblkQRBmtbXqbiA-R-fdvg07y2mltIjDcsCkfDyrW6RP_lTyvfllYERE281ARVOmYwe8pztiiogJONNQ1zMpSlUAeQ_m9E6hnzLquQwdmtq8e74VknT9T1aAp/s1600/the+winter+people.jpgOch så skruvade Jennifer McMahon upp stämningen rejält. Inte för att Jennifer McMahons tidigare böcker inte har varit stämningsfulla men den här har något visst precis som den näst senaste boken hon skrev Don´t Breath a Word. Det är mörkare, lite smutsigare och de övernaturliga inslagen är tilltalande, vackra och för mig fullkomligt trovärda. Den här gången har också McMahnon vågat att ta i lite när det gäller de övernaturliga slagen. Innan har det känts som att hon hållt tillbaka och inte riktigt vågat fullt ut även om om alla hennes böcker är fantastiska.
   The Winter People handlar om flera olika personer vars öden korsar varandra. Vi befinner oss långt inne i skogarna i Vermont där vi blir varnade för att befinna oss och där the winter people blir sedda lite då och då. Det är stämningsullt och otäck och lättläst och den här boken fungerar nog bäst en mörk höstkväll under en filt då man skulle kunna ana the winter people utanför förnstret. Människor försvinner och historia och nutid blandas friskt. Och håll i hatten nu för den här boken kommer även ut på svenska nästa höst hos Bazar Förlag. Första McMahon-boken som kommer ut på svenska så vi får hoppas att hennes andra böcker också blir översatta på svenska. För Jennifer McMahon böcker är lite magiska. Ibland lite ojämna men när magin lyser så starkt så kan det lätt överses.

Fler som skrivit om den här är Calliope

onsdag 23 juli 2014

Fortsättning på Ugglelyckan

Alltså ni kommer väl ihåg ugglefamiljen som bor i mitt område och som jag tjatat om väldigt många gånger. Alltså ni vet, de här små söta fluffiga varelserna som tillåter mig få komma så nära dem, uggleföräldrarna som använder vår trädgård som jaktmarker och som så gärna hänger med oss i vår trädgård. Ni vet dem! Som jag är så upp över öronen kär i och som såg ut så här för några månader sedan:
     Nu har ju dock de här uggleungarna flyttat hemifrån för längesedan och vart de tog vägen och byggde bo de har vi inte haft en aning om faktiskt. Däremot har de inte slutat besöka oss lite då och då och nu äntligen vet vi varför. De har flyttat in i vår trädgård. I VÅR TRÄDGÅRD!!! Jag är så uppspelt över det här nu så att det inte är riktigt sant och upptäcktes faktiskt genom att de skrämde livet ur Herr Lingis igår. I och med att de är nattdjur och för att det är vinter här nu så har vi inte upptäckt detta innan då de också bor under marken men jag är så urbota glad just nu. Hur detta ska gå vet jag inte men vi kommer i allafall behandla dem som små kungar.


tisdag 22 juli 2014

Kungens Barn

När jag läste Sonya Hartnetts bok Torsdagsbarn för ganska så länge sedan nu så blev jag fullkomligt upp över huvudet kär i hennes sätt att skriva. Hennes språk är flytande och lite poetiskt och hennes gestalter är minst sagt komplexa då man faktiskt inte har en aning om vad man egentligen tycker om gestalterna. Så fantastiskt uppfriskande och härligt! Nu när jag läste hennes bok Kungens Barn så fick jag exakt samma känsla. Jag har markerat stycken i boken där jag nästan fått rysningar av hennes underbara språk och själva berättelsen är vackert beskriven och känns på något vis väldigt verklig. Gestalterna är återigen komplexa och ibland helt galet jobbiga och jag irriterade mig en hel del på en av gestalterna som är ganska så odräglig fast på ett bra vis. Så jo man kan lugnt säga att Sonya Hartnetts bok är väldigt speciella och underbara.
     Den här boken handlar om Cecily och Jeremy som under Londonbombningarna i andra världskriget blir skickade i sällskap med sin mamma till sin morbror Peregrine som bor mitt på den engelska landsbygden. När de kommer fram med tåget till tågstationen på slutdestinationen så upptäcker Cecily att det finns en hel del stadsbarn där som söker husrum och ber sin mamma att kunna få ta med sig en av barnen hem till sin morbror. Cecily jämför det lite som att välja en övergiven kattunge och bestämmer sig för att välja ett barn i hennes egna ålder så hon får en lekkamrat den tid de kommer stanna hos sin morbror. På så vis får May följa med familjen hem till det stora godset och känner sig som hemma direkt.Man kan lugnt säga att det inte alls blir som Cecily har föreställt sig.
     Den här boken är otroligt mångbottnad och bär även på en extra berättelse som vi får följa och jag gillar den här boken starkt. Visserligen väger den inte upp till Torsdagsbarn då de skiljer sig väldigt ändå men det är absolut en bok som jag tycker att man bör läsa. Om inte annat för språket för ibland är det så vackert att man tappar andan.



söndag 20 juli 2014

Frukostinlägg

Det var längesedan jag gjorde ett frukostinlägg så här en arla söndagsmorgon så här får ni ett med kaffe, rostade mackor med fikonmarmelad (måste skaffa ett fikonträd bums) och mjuk banan/choklad/ingefärakaka. Till det läser jag faktiskt om The Winter People. Vissa böcker är absolut värda en omläsning!

tisdag 15 juli 2014

(Things that go) Bump in the night

Faktiskt mitt favorituttryck på engelska (surprise, surprise) så hakar absolut på den här enkäten (taggen) som jag hittade hos Monika för flera månader sedan. Här taggas ingen i och med att jag ligger hemskt långt efter med den här men ni är väldigt välkomna att hänga på och kanske till och med skrämma upp er själva.
     Den här enkäten går ut på att svara lite längre på de sex första frågorna och sedan svara snabbt på de sex nästa. Så här kommer mina svar på (Things that go) Bump in the night!


Vad är din favorit när det kommer till övernaturliga väsen att läsa om?
Spöken av alla dess slag så klart men är väldigt förtjust i den mesta som har med övernaturligheter att göra. Fast det finns ingenting som går upp mot ett hederligt gammalt spöke a la King som skräms så håret reser sig i nacken.

Vilken scen (från vilken bok som helst) är din mardröm att vara med om?
Trädgårdsdjurbuskarna från The Shining helt klart. En av de mest otäcka skräckscener jag läst och en av de scener som fått mig hoppa högt en solig sommardag mitt i en fullsatt park mitt i stan.

Om du skulle besöka en läskig setting/plats i en bok: Vilken skulle du besöka och varför?
Jag skulle besöka Hill House utan tvekan. Skulle nog dö av bara skräcken att gå in i huset men det verkar vara ett så fantastiskt hus att jag nog inte kunnat låta bli.

Vilken bok var så tråkig att du nästan somnade i en evighet när du läste den?
I genren (Things that go) Bump in the night kan jag inte komma på en enda just nu som var trist faktiskt...

Vilken bok skulle du kunna riva ut några sidor ur för att göra den bättre?
Jag skulle kunna riva ut sisådär 150 sidor i början av Bag in Bones även om jag älskar boken fullkomligt. Men den är lite seg där i början då King babblar på om skrivkramp.

Vilken elak karaktär skulle du vilja förvandla från ond till god?
Ingen av dem. Jag är väldigt förtjust i mina onda favoritkaraktärer. De vill jag absolut inte förändra till mesproppar.

och sedan över till de "snabba":

Vilken är din favroritvampyr?
Hm...ok jag är mesig nu men är väldigt förtjust i Sookies Eric i böckerna. Annars supervampyren från Salems Lot är otäck och härlig.

Vilken är din favoritvarulv?
Läser inte direkt om varulvar men gillade boken Vargsläkte väldigt mycket.

Vilken är din favorithäxa?
Linnea

Vilket är ditt favoritmonster?
Åh! Måste nog säga Lovable Sulley från Monsters Inc då jag inte läser monsterböcker direkt.

Vilket är ditt favoritspöke?
Uj vad svårt! Gillar nog dem alla.

Vem är din favoritmördare?
Walter White. Ok, TV-serie jag veet men hallå!!!

fredag 11 juli 2014

När det är så vackert att det gör ont!

Visar IMG_20140710_083038.jpg
Visar IMG_20140710_083023.jpgDet var längesedan jag fyllde år men i och med att jag inte befunnit mig på jobbet så trillar det in lite presenter så här i efterhand. Och vissa är så vackra att det gör lite ont i hjärtat. Synd bara att bildkvalitet är så kass men oooooh vad jag klappar på den nu.









onsdag 9 juli 2014

Mjäkig Sookieavslutning

Jaha, då var det slut på den otroligt evighetslånga berättelsen om Sookie Stackhouse och hennes vänner och ovänner i Bon Temps. Eller ja mer eller mindre slut då författaren Charlaine Harris inte kunde låta bli att släppa ytterligare en liten tilläggsbok men vad annat kan man göra när man blir mordhotad av fans för att serien inte slutade som de ville. 
     Jag har varit och är fortfarande extremt förtjust i serien om Sookie för maken till underhållning får man leta efter men serien kunde har slutat mycket tidigare då de sista böckerna i serien mest handlade om att städa huset och organisera garderoben för Sookie. Jag hade hoppats på att sista boken skulle ge mer action men den var precis lika mjäkig som de senaste två jag läste och slutet var inte direkt överraskande. Dock kan jag helt förstå varför så många fans blev så upprörda att de till och med mordhotade författaren. Fast även om jag tyckte att det var mjäkigt var det ändå ganska så trevligt att återförena mig med Sookie. För hon har något speciellt. Sen är hon fantastisk på att få hushållsarbete låta fantastiskt trevligt vilket är en stor bedrift i och med att jag tycker städning, organisering av hemmet och allt som har med hushållsarbete att göra är dötrist i vanliga fall. Men så fort jag läst klart en Sookie-bok, ja då blir det fart på mig minsann här hemma.
     I stor sett så är det vädigt skönt att serien är slut nu för att många av oss fd. Sookie-älskare började önska starkt och ropa i kör "DÖ SOOKIE DÖ" efter att serien blivit så trist på slutet och för att Charlaine Harris vägrar släppa taget om henne men jag tyckte ändå att det var ett värdigt slut på en serie som jag älskat så totalt. Däremot kan jag tänka mig att läsa om serien ändå någon dag. Och har man inte läst serien än så tycker jag absolut att man ska göra det. För underhållande är den absolut.

Här kan ni läsa mer om min stora kärlek till serien rent generellt.
Fler som läst och har ordning och redan på sina Sookie-recensioner är Fiktiviteter

måndag 7 juli 2014

ÄNTLIGEN!

Hej hej hej hej hej hej hej! Jättemycket hej! Nu äntligen är jag tillbaka på bloggen och faktiskt tillbaka på jobbet efter två månaders sittandes hemma. Som ni märker har jag en del energi också och är superpeppelipepp-pepp. Så där mycket att ni antagligen kommer tröttna på mig ganska så snart. Jag ska försöka inte skriva ihjäl mig de första dagarna nu här på bloggen så jag sparar lite på skrivenergin men jag har en del recensoner att komma med även om jag faktiskt bara läst två böcker på de hör två månaderna som jag varit borta. Och det var från förra veckan. Men jag ville mest bara poppa in här i dag och säga hej. Jag är så glad att jag är tillbaka i bookoholic-livet igen.