Ljuvliga augusti

Bara åtta böcker lästa den här månaden. Känns lite fjuttigt när jag ser till antalet men desto härligare när jag ser vilka böcker som jag läst. (Eller  ja, nästan läst i och med att jag har cirka 30 sidor kvar i In the woods och ungefär samma kvar på His majestys dragon.) The little stranger, Själens begär och The magicians kan jag redan säga ligger på topplistan på årets favoriter. Känner mig helt varm i bröstet bara av att tänka på dem. Även In the woods ligger där uppe och slåss om uppmärksamheten. Den drunknade älskade jag också men åker ner på listan på grund av de andra böckernas storhet och Harry Potter är ju alltid en Harry Potter. 

     Fast om jag tvingas välja en favorit av alla dessa genialiska böcker så blir det nog The little stranger. Jag skulle nog till och med våga påstå att det är en av de bästa böcker jag någonsin läst. Fantastisk månad helt enkelt, ljuva augusti.  

Harry Potter and the chamber of secrets av J.K Rowling

Grave sight (1) av Charlaine Harris

The little stranger av Sarah Water

Själens begär av Christine Falkenland 

Den drunknade av Therese Bohman 

The magicians av Lev Grossman

In the woods av Tana French

His majesty´s dragon av Naomi Novik

Själens begär av Christine Falkenland

Det har stormat, åskat och regnat hela dagen och vad passar inte bättre då än en recension av min första lästa Falkenland-bok; Själens begär. Falkenland har jag förstått är väldigt älskad i den litterära världen och jag öppnade den här boken med ganska höga förväntningar på att få dyka in i ett litterärt mörker. Och visst blev mina förväntningar bemötta. 

    Boken handlar om Ernst som blir inbjuden att besöka sin barndomsvän Cora på hennes gård. Vi slungas fram och tillbaka mellan minnen och nutid och Ernst och Coras relation går från lite lätt störd till totalt skruvad. Ernst är en av de mest obehagliga litterära karaktärer som jag någonsin stött på och boken blir bara otäckare och otäckare ju mer som Falkenland skruvar upp stämningen. Att Falkenland är bra på att skriva är det ingen tvekan om. På gränsen till genialisk och jag får säga mitt. 

     För att skriva en sådan här mörk bok tycker jag kräver mycket mod hos en författare. Anledningen till varför jag tycker det är för att det går inte skriva så som Falkenland gör utan att gräva i själens allra innersta hörn. Mina egna karaktärer när jag skriver drar sig nämligen åt samma mörka håll och det är ofta som jag  skäms över det och får anstränga mig för att göra karaktärerna mindre avskyvärda. Jag tror alltid att ingen vill läsa om sådana här mörka karaktärer. Kanske skulle jag släppa dem loss istället. Fast åt andra sidan kanske det bara är Falkenland med sitt vackra språk som klarar av det. Oavsett vilket så är detta också helt klart en av årets bästa böcker. Tänk att så mycket mörker kan vara så fantastiskt illamående bra och tänk vad fantastiskt att jag faktisk har Falkenland som studielitteratur i höst.