Deadlocked - en ickerecension utan spoiler

Den tolfte boken i Charlaine Harris serie om den tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse och det känns precis som att komma hem när man har kommit så här långt i serien. Sookie solar, kokar kaffe, målar naglarna och klarar sig i knepiga situationer precis som vanligt och det inte direkt så mycket som har förändrats med Sookie och jag antar att det är det som är tjusningen med henne. Jag är däremot lite glad över att serien bara har en enda bok kvar för det blir lite väl sömnigt emellanåt. Det är inte så att jag tycker att det är dåligt utan bara att det blir lite för mycket av det goda ibland. Jag älskar Sookie lika mycket som förr men jag läser faktiskt hellre om serien nu än att det skulle skrivas tio böcker till i den. 

     Det jag har sysslat med en stor del när jag har läst den här boken är att försöka gissa mig till hur hela serien ska sluta. Vad blir det av Sookie? Blir det vampyr av henne? Gifter hon sig med Sam och får en massa valpar? Drar hon iväg till älvlandet med sina älvsläktingar? Träffar hon någon magisk varelse som kan förvandla Vikingerik till människa och de lever lyckliga i alla sina dagar i sitt lilla hus? Eller tar Charlaine Harris död på henne helt enkelt? Ja, mina frågor är många. Det enda som jag kan vara säker på inte kommer hända är nog den sista av mina frågor. Jag misstänker att Harris aldrig skulle kunna ta död på ditt skötebarn. Det mest uppenbara vore om hon bestämde sig för att bli vampyr så det hoppas jag inte riktigt på heller. Förresten så kanske ni har märkt att Bill inte nämnts i mina frågor. Nä, just det, för Bill är bara helt enkelt zzzzzzzzzzz...

     Så den slutgiltiga frågan gällande den här boken är väl om den är värd att läsas. Vilket jag svarar ett stort "ja" på. För man blir riktigt nöjd och glad i kroppen när man läser den. Sookie är ju alltid en Sookie och kommer alltid ligga mig väldigt varmt om hjärtat.    

    

Att läsa Sookie!

Nä, jag har inte läst klart Salems Lot än men var tvungen att överge den vampyrinvaderade lilla staden för att hänge mig åt Sookie Stackhouse igår kväll. (Charlaine Harris tolfte bok i Sookie Stackhouse serien) Och det är något speciellt med att läsa en bok ur en serie oavsett hur bra boken är eller inte. Nu säger jag dock inte alls att den är dålig. För hur kan en Sookie-bok vara dålig? Helt omöjligt. Det jag menar är däremot att det känns som att komma hem. På sidan femton fnittrar jag redan högt, vi har redan fått bekanta oss med avklädda hunkar och övernaturliga varelser och Sookie har redan roat oss med hennes lite torra och smått sexistiska humor. När man läser om Sookie får man nämligen lägga sina feministiska åsikter åt sidan och bara hänga på och jag tror att det är det som gör att jag trivs så med att läsa om Sookie och hennes vampyrälskare. Det finns ingenting som är moraliskt korrekt eller ok med de här böckerna. Utan istället är det som att komma hem efter att ha varit borta ett tag, till en miljö där allt är accepterat hur knasigt eller fel det i själva verket är. Jag tycker att alla borde få ha sådana stunder i livet. Då nivån är riktigt låg och man fnittrar åt saker som är galet skruvade och knäppa men som får en på gott humör. För mig är en Sookie-bok en andningspaus i livet och jag njuter av varje sekund. Bara tanken på att det bara kommer ut en till bok i serien är ångestframkallande just nu.

Fredagslycka!

Har så mycket jobb att jobba med (eller vad det nu heter), kommentarer att svara på, mejl att mejla, bloggar som jag vill läsa och böcker som staplar sig i stora höga framför mig men kunde ändå inte låta bli att införskaffa mig en bok igår. Så nu i helgen (efter fredagsölen) så stänger jag in mig, släcker ner, bänkar mig i soffan med ett stort glas rött och bekantar mig med en av mina stora favoriter. Snacka om att jag är lycklig nu.