Jag skulle redan här vilja utföra en varning. Inte bara för den här boken utan även för min recension. För jag både lite avskydde den här boken och gillade den så det här kommer nog bli något an de mest ojämna recensioner som jag någonsin har skrivit. Fast det är också för att boken är riktigt ojämn. Jag vet faktiskt inte vilken kategori jag ska sätta in den i. För det här är en bok som hamnar om sorg, kärlek, spöken, trädgårdar, stora hus och obehagliga sexscener som pågår i flera sidor och som jag för det mesta hoppade över för att jag inte klarade av det. Det här är också en bok som har extremt stereotypa karaktärer där en man är en man och en kvinna är en kvinna. Någonting som jag ofta brukar vilja kräkas lite över om det inte är välskrivet eller har en undermening. Nora Roberts enda anledning till att skapa stereotyper verkar vara för att det går hem hos många läsare helt enkelt. Det är nog inte för inte som flera av Nora Roberts böcker även säljs av Harlequin.
Det var ändå ganska skönt att landa i den här boken. Att läsa någonting som inte är helt fantastiskt utan bara underhållning och som jag kunde störa mig på lite då och då. Ibland känns det som om jag kan bli lite för överväldigad när jag läser för många bra böcker under kort tid och behöver därför någonting mellanbra att kunde få pusta ut i. Blue dahlia fungerar alldeles utmärkt som en sådan bok. Den har nämligen alla det där ingredienserna som för mig en bra bok kan ha. Fast att det sedan inte fungerade så fint tillsammans gjorde mig inte så mycket för att den fyllde sin funktion. Det kanske inte direkt är något gott betyg till den här boken att den fungerar bra att mellanlanda i innan man läser någonting bättre men för mig fyllde den sitt syfte. Jag kan till och med tänka mig att läsa de andra två i denna trädgårdserie som Blue dahlia inleder då jag behöver mellanlanda någon gång igen kanske. Fast inte förrän jag nu har läst någonting riktigt, riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar