Jag tar bussen med de andra

Ni kanske börjar undra vad det är för underliga böcker som jag recenserar nuförtiden då det kanske verkar som om jag går utanför mitt intresseområde. Fast då ska ni veta att det gör jag inte. Går utanför mitt intresseområde alltså. Jag befinner mig nämligen så långt inne i det området som jag kan komma då jag läser en bok som Jag tar bussen med de andra, som är en bok full med citat av Påven Franciskus. För det första så är jag religionsvetare och för det andra så bor jag i Argentina där Påven kommer ifrån. Denne man är nämligen omåttligt populär här och det var han långt innan han blev Påve.
     När den vita röken steg ur skorstenarna i Vatikanen och Kardinal Bergoglio utvaldes till ny Påve satt jag mitt på motorvägen Panamericana utanför Buenos Aires. Bilar började tuta något vansinnigt mycket och människor skrek i radion av glädje. Bergoglio som han egentligen heter är nämligen en man som är otroligt populär här för att han anses vara totalt orädd i ett land där människor konstant är rädda. Argentina är ett land som knappt håller näsan ovanför vattenytan och har mer eller mindre alltid varit det. Bergoglio däremot är en man som alla oavsett religiös, ekonomisk eller social bakgrund anses vara hjälte. Visst är han religiöst konservativ men han både skyddar de fattiga och helt orädd ger sig in i de mest fattiga och farliga områdena i Buenos Aires för att besöka människor och för att se hur de har de. Jag har personligen aldrig hört någon nämna ett ont ord om honom. Så jo ni kanske kan förstå hur det jublades här när han blev vald till Påve.

     Det här med att han är helt orädd märks såklart nu när han är Påve. Det har varit väldigt roligt att se hur världen reagerat på honom och hans åsikter. För mig som religionsvetare är det därför väldigt intressant att läsa citat av honom i den här boken. Den ger en bra bild av hur han är som person och hans uttalanden. Boken är också ett roligt komplement till alla historier som florerar i samhället här om honom. För historier om honom finns det massor av. Om hur han ringer hem till människor istället för att svara via mejl eller hur han smyger ut på nätterna i vanliga kläder för att umgås som helt vanlig människa till de som behöver hjälp. 
     Själv är jag inte religiös men oavsett om man är det eller inte så så kan man ju lugnt påstå att den nya Påven inte är rädd för förändringar och jag misstänker att det var en stor anledning till att han valdes till Påve. 

Rec.ex: Libris Förlag

 

Kursernas förbannelse

Jag tror att mitt absolut största problem är att jag vill göra allting som jag tycker är intressant på en och samma gång. Jag vill läsa alla böcker samtidigt, göra alla bra idéer samtidigt och främst läsa alla bra kurser samtidigt. Då helst samtidigt som jag ska jobba och plugga klart min mastersutbildning och skriva min bok. Sen ska man ju hinna med att vara social och umgås med sin sambo, göra vardagliga sysslor och hinna träna på det. Så nu sitter jag här och undrar hur i hela världen ni som har barn gör? Fast man kanske inte har samma lust att göra en massa andra saker än att vara med sitt barn då. Oavsett så har jag inte barn än och tycker då att jag kan klämma in en kurs till i år. En av mina studiekamrater (och även numera också fin vän), tipsade mig precis om kursen: På spaning efter existentiella rum; litteratur, kultur och religion på Uppsala Universitet. En kurs på halvtid och distans. Själv får jag lite andnöd när jag ser den här kursen. För är inte detta ett utmärkt ämne att sätta sina framtida sugna forskatänder i för en litteraturälskande religionsvetare, så säg?