I slutet av boken står det att Sonya Harnett är en arg författare. Hon säger uttryckligen att hon skriver enbart för intelligenta läsare och inget annat och jag inte låta bli att gilla det starkt. Hon är ingen författare man ska ta till som om man är ute efter just något lätt och fluffigt utan att läsa Torsdagsbarn var lite som att få ett hårt slag i mellangärdet eller en smäll på käften. Underbart, sorgligt och vackert.
Boken handlar om Harper som bor med sin familj någonstans bak i tiden, någonstans på jorden. Vi får nämligen aldrig veta när och vart vi befinner oss men tidsperioden uppfattar man efter ett tag och efter Hartnetts finulighet. Harper har flera syskon men en dag när hon är barnvakt åt sin lillebror Tim, drunknar han nästan. Det resulterar i att Tim blir grävare.
Den här historien är lite som en korsning mellan trilogin om Nancy och och en sagobok. Man vet inte riktigt åt vilket håll som berättelsen ska gå. Fast det är bra. Riktigt bra faktiskt och jag vill läsa mer av Hartnett. Sen förstår jag även att Harper i boken både är Hartnetts favoritgestalt plus bygger lite på henne själv och det kan man ju inte annat att gilla.
jag fick också liksom ett hårt slag i mellangärdet...men jag hämtade mig aldrig riktigt tycker jag.
SvaraRaderaTänk, jag uppfattade aldrig det där att miljön och tiden inte var fastsatt från början. Min hjärna kopplade Hartnett = Australien = Torsdagsbarn utspelar sig i Australien liksom. Men du har rätt. Det var inte utskrivet. Det är en Icke Namngiven Ödslig Plats.
Jag kom på det att jag kanske har fel gällande det men jag uppfattade aldrig att Hartnett skrivit ut vart och när men såklart det måste ara Australien eller :) Fast det kändes också på något vis ganska så svenskt. Fast åh så bra den är. Så snyggt skriven!
Radera