ÄNTLIGEN!

Om det inte vore så att kameran strular så hade jag visat hur glad jag är nu. Efter mycket lång väntan och mycket längtan så har den äntligen landat på dörrmattan. Lite sliten, men alldeles uuuunderbar!

The mist in the mirror. Ännu en spökhistoria av Susan Hill

Efter att ha läst en tredje spökhistoria skriven av Susan Hill så kan jag nu kalla henne för en mästarinna på att skapa stämningsfulla miljöer.
     The mist in the mirror handlar om Sir James Monmouth som efter en hel uppväxt och ett halvt liv som världsresande återvänder till England som han lämnade som barn. Där tar han inte bara upp jakten på sitt ursprung utan även gör allt för att få tag på all information han kan hitta på sin förbild; äventyraren Conrad Vane vars fotspår i världen han följt i flera år.
     Den här berättelsen är minst lika stämningsfylld som The woman in black men den är inte alls lika läskig. Även om jag saknade lite av den där skräckfyllda känslan som jag hade när jag läste The woman in black så är detta ändå en ypperligt fin bok som jag myste mig igenom. En fantastiskt fin läsning en regnig söndag som uppfyller det anglofiliska behovet och det finns även lite för både aka-porr älskaren och för haunted house älskaren. Sen så spökar det hela boken igenom och även om det som sagt inte är så där jätteläskigt så är det ändå ganska så obehagligt.
    Vad jag tycker bäst om med Susan Hills böcker är hennes förmåga att beskriva miljöer och bygga upp stämningen utan att en enda gång skriva ut årtal eller använda andra enkla medel. Hon är helt enkelt alldeles fantastisk på att använda ord. Något annat som jag tycker om med henne är att hon aldrig verkar slutar tillverka böcker. Hon har skrivit så många att jag verkar aldrig få någon rätsida på det och tur är väl det. Har flera spökisar kvar av henne att läsa.      

The dishonored dead - Recensionsutmaning hos Swedish Zombie

The dishonored dead av Robert Swartwood var en bok som jag vann hos Swedish Zombie i höstas men det var inte förrän Swedish Zombie utmanande till recensionsläsning som jag tog upp boken och började läsa den. Och glad för det är jag nu.

     The dishonoerd dead handlar om zombiejägaren Conrad, en man med fru och barn och som lever ett förhållandevis så normalt liv man kan leva om man är zombiejägare. Det är bara någonting som är lite underligt med Conrad och hans omvärld... Nämligen att han och hans medmänniskor är döda. Fast om nu Conrad och hans medmänniskor är döda, vad är det då för zombisar som de jagar, kanske ni frågar er nu? Jo, zombisarna är nämligen de levande, alltså du och jag (om vi nu skulle ha levt i Conrads värld). Genom ett litet missöde i jobbet blir Conrad befordrad samtidigt som det knakar i äktenskapsknogarna och helt plötsligt blir hela Conrads värld vänd uppochner.

     The dishonored dead är ingen vanlig zombieroman i och med att Swartwood har vänt på steken. Detta är någonting som jag tycker väldigt mycket om både för att det är en intressant vinkel och annorlunda skrivet samt för att det är ett snyggt sätt att kritisera samhället på. Vad som anses vara norm i ett samhälle kan i ett annat samhälle anses vara oacceptabelt, annorlunda och därför bli rent utav hatat. Ett snyggt sätt av Swartwood att uppmärksamma läsarna på och ett väldigt viktigt ämne i en så pass globaliserad värld vi lever i. 

     Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Den var väldigt spännande och actionfylld samt att de döda (alltså de vanliga och inte zombisarna) är väldigt intressanta att läsa om. Jag går fortfarande omkring och funderar på dem lite då och då. Däremot tyckte jag nog att boken var lite för kort. Jag hade absolut velat utöka boken med sisådär hundra sidor för den tog slut så snabbt. Sedan så tyckte jag även att vissa personer i boken var lite platta men i det stora hela så var jag jätteförtjust hela vägen igenom. Så nu vill jag läsa mer zombilitteratur. Mer levande döda och döda levande till mig tack.    

Vill också ha vinterkyla och frost på träden

Ja, jag vet att ni sitter i Sverige och fryser nu och att det antagligen inte är så roligt längre med vinter och kanske hatar ni mig lite nu när jag nu nämner att jag badade i pool hela dagen igår. Fast just nu saknar jag snö helt obeskrivligt och skulle kunna göra vad som helst för att få palta på mig vinterkängorna, halsduk och vinterkappan. Fast idag regnar det här och det är väl det närmsta jag kan komma snö, så jag funderar på att ta lite ledigt i eftermiddag och kura upp i soffan men The Passage, de sista sidorna i The mist in the mirror och en kopp Earl Grey. Så får jag väl också drömma mig bort lite till kälke, livsfarliga och isiga landsvägar och snölyktor. För just nu kan jag inte tänka mig något bättre och ljuvligare... 

   

Och valet föll på...

The mist in the mirror. Än så länge så där lite spökmysig och inte sådär spökskräckig som The woman in black är. Fast det måste vara omöjligt att överträffa sig själv som författare misstänker jag...

En spökpaus kanske?

"Bara 600 sidor kvar..."
Så går mina tankar nu när jag läser The Passage. Den är fantastiskt bra men jag blir lite stressad över att den är så tjock. Funderar lite på att kanske läsa en kortis emellan för att väga upp lite och väljer nu mellan Susan Hills spökhistoria Mist in the mirror eller Andrew Pypers The Guardians. .Det lutar lite åt The Guardians även om det är på 250 sidor till skillnad från Susan Hills 150 någonting sidor. Ingen kortis men det kan jag ju i alla fall läsa ut på en dag. Plus vem kan motstå stort läskigt hemsökt hus? Inte jag i alla fall.

   Uppdatering: Upptäckte precis att The guardians är på 360 sidor. Kanske får bli Susan Hill ändå då...

Fredagspepp!

Jag har en bra dag idag  En sådan där dag då det mesta går bra men mest är jag glad för att jag har fått grönt ljus för min 30hp uppsats som jag planerar skriva i Religionspsykologi/Missionsvetenskap. Det bästa med den uppsatsen är att jag har fått idén från bokbloggsvärlden då jag kommer använda filmen The others som huvudmaterial. Jag har verkligen väntat på att hitta det rätta ämnet till den här uppsatsen så tack så jättemycket för inspirationen! 

     Sen är jag också väldigt glad för en annan sak. Nämligen att jag totalt har slagit besöksrekord i veckan. Det är jätteroligt att så många är inne och läser varje dag. Lite läskigt också för nu får jag även lite prestationsångest. Hoppas ni fortsätter titta in. (Ignorera mig när jag skriver strunt. Det händer ibland...som nu till exempel..)

     När man är så här peppad förresten då kan man även skapa extra peppning genom att sätta upp lite inspiration till både uppsatsen och den förhoppningsvist kommande bokskrivningen. Det har jag gjort idag.

Nu hänger den här ovanför mitt skrivbord. Fast nu är frågan om inte den här huvudlösa damen kommer göra mig mörkrädd. 

Fast strunt samma. 

PEPP PEPP PEPP!

Ett skepp kommer lastat...

...med The Passage av Justin Cronin som Beroende av böcker lottade ut och som jag vann. Efter att ha spenderat eftermiddagen här hemma ganska så grinig så livade detta upp rejält. Tack Beroende av böcker!  

Life's too short to read bad books (Eller: Ode to my books)

Jag vet inte om ni har märkt det men jag dissar nästan aldrig en bok. Tvärt om så brukar jag lyfta upp dem till skyarna, ösa lovord och gå och klappa på dem i hyllan. Ibland så kommer jag på mig själv till att tycka att det är lite oseriöst av mig, att jag älskar allt och på så vis är en dålig bokbloggare. Fast sedan kommer jag på att det är jag ju inte alls. För jag läser ju bara böcker som jag verkligen vill läsa och som har något slags mörker i sig och påbörjar jag en bok som jag inte gillar eller tycker är dålig, då läser jag den bara inte. Då kommer jag också på hur lyckligt lottad jag är. Hur fantastiskt det är att läsa böcker som jag älskar och hur roligt det är att blogga om dem. Och när jag kommer på det, då brukar jag komma på mig själv med att sitta med hakan i händerna, med armbågarna på bordet och stirra ut i intet för att då och då sucka lite så där drömmande och känna att livet är alldeles så där underbart...

see more Lolcats and funny pictures, and check out our Socially Awkward Penguin lolz!

Tistelblomman av Amanda Hellberg bör inte läsas på natten.

Amanda Hellberg har verkligen förmågan att pricka in de skönlitterära miljöer som får mig att slänga mig över en bok. I Döden på en blek häst var det den akademiska miljön och i Tistelblomman var det ett stort övergivet hus. Detta tillsammans med osaliga andar och jag är såld. 

     Denna gång flyttar Maja Grå med sin pojkvän Jack in i ett hus på det skotska höglandet för att få distans till den övriga världen och inspiration till att göra det som de älskar mest. Att måla. Fast snabbt får Maja en underlig känsla av att de inte är själva i huset, att det finns någon där bakom nyckelhålet, i fönstret, i växthuset och som bevakar dem när de sover.

     Amanda Hellberg har sänkt tempot i den här boken till skillnad från den förra. Den här boken är krypande psykologiskt skrämmande och Hellberg har tagit små detaljer som ett nyckelhål och utvecklat det till ett högst skrämmande objekt. Så skrämmande att jag försöker undvika att ens tänka på de nyckelhål som existerar hemma hos mig. Det hjälpte inte heller att jag valde att läsa nästan hela boken på natten, vilket är någonting som jag inte rekommenderar. Risken är att sömnen får vänta. Jag älskar det långsamma tempot i den här boken, jag älskar att Tistelblomman utspelar sig mestadels i huset och att Hellberg använder så enkla saker som nyckelhål, tapeter och växthus för att skapen den där långsamma krypande psykologiska stämmningen. Jag älskar också att Tistelblomman kom ut som e-bok samtidigt som den inbundna utgåvan så att utlandssvenskar som jag kan få tillfälle att läsa boken utan att behöva vänta i evigheter. För böckerna om Maja Grå vill man inte vänta på. Speciellt inte om man gillar att bli skrämd som jag.  

Andra som recenserat är Bokomaten, Fiktiviteter, Enligt O, Calliope books och Dark Places.

The lake of dead languages av Carol Goodman. Boken med stort B.

"Like Donna Tartt´s The Secret History or a good film noir...(this book will) keep readers hooked."

- People (Page-Turner of the week)

Så står det på omslaget av min utgåva av The lake of dead languages och ska jag vara helt ärligt så gick läsningen lite trögt i början för att jag just precis innan läst just The secret history. Jag tänkte att det mer eller mindre var omöjligt att jämföra en bok med The secret history. Fast så fel jag hade. Runt åttio sidor in i boken var jag helt fast. The lake of dead languages är helt klart en av de bästa böcker jag någonsin har läst. 

     Handlingen utspelar sig på Heart Lake school for girls där Jane Hudson, en före detta elev på Heart Lake school, återkommer efter tjugo år som lärare i latin. Väldigt tidigt in i terminen dyker utrivna sidor ur Janes gamla dagbok upp som försvann när hon var elev. När en av Janes elever helt plötsligt försöker ta självmord dras Jane in i ett psykologiskt spel där hennes egna förflutna, och det som fick henne lämna skolan som elev, flyter upp till ytan. 

     Sjön går som en röd tråd genom hela boken och Goodman är fantastisk på att bygga upp en skrämmande, trolsk och andemäktig miljö. Språket är ljuvligt och på något sätt poetiskt utan att vara svårtillgängligt och de latinska referenserna är inslag som jag älskar. Det här är helt klar en bok som jag skulle vilja kalla för intelligent och utbildande och det är till och med så att min utgåva innehåller A Reader´s Guide med diskussionsfrågor. Det är i och för sig några saker som jag skulle vilja diskutera så jag gör som Saras Perspektiv och skriver det här nu i vit text för att inte spoila för dem som inte än hunnit läsa denna fantastiska bok. Jag hoppas att det fungerar i alla webbläsare men om du ser text här under så sluta läs nu.

     SPOILER!!!

Jag listade direkt ut vem Dr. Lockhart var. Var inte det jättetydligt? Plus att Jane inte alls hade haft sex med Matt utan med kusinen Roy. Det förstörde absolut inte genialiteten med boken men hade nog önskat att någon annan av de där konstiga lärarna hade varit psykotjejen för tyckte att det var lite för uppenbart. Någon som har läst och tycker samma sak?

     SLUT PÅ SPOILER!!!

Hur som helst och som jag nämde innan så är det här en av de bästa böcker som jag läst. Härligt spännande, ljuvligt vacker och bara helt underbar. Carol Goodman är absolut en fantastisk författare och jag känner mig nu helt lycklig och ledsen över att ha läst klar boken. Lycklig för att den är fantastisk och ledsen för att jag redan har läst den. Tur att det är så många av Carol Goodmans böcker som jag har kvar att läsa.

Bloggkärlek

När jag var borta på semestern så kom det ett väldigt fint Liebster blog award från den eminenta bloggen Lovably. Nu kommer jag inte lämna ut några award denna gång men vill tacka fina Lovable och uppmärksamma andra till att kika in hos denna bloggare som är väldigt...ja just det; lovable.
     Lovable är en bloggare som skriver om den fina kombinationen författande och bröllopsklänningar. Sen har hon bott i Spanien och pratar flytande spanska, gillar astrologi och skriver alltid väldigt härligt om både livet i allmänhet och spännande saker som spådom, andar och andra fantastiska ämnen som jag älskar. Så titta in nu, vetja hos Lovable. Fantastiskt mysig blogg!.
    

Bokskriveri, bokskrivera

Det senaste året har jag knappt skrivit någonting på min bokidé. Nada, zip, inte ett jota. Istället har jag läst och en ny idé har fått gro in sig. För varje dag mognar den och för varje dag känner jag mig mer och mer säker på min idé. Jag kan miljön utan och innan, huvudgestaltens psykologiska inre och fysiska yttre är format och plotten är klar. Nu ska jag bara sätta mig och skriva ner den också. Det blir den största utmaningen för tillfället. Så i lådan med dig gamla bokidé för här ska skrämmas.  

Läser just nu...

Den här!

Tycker nu att det är jättejobbigt att behöva jobba hela dagen och vänta ända tills ikväll innan jag får ta upp den igen. Sedan behöver jag även köpa in den som "riktig" bok och inte som e-bok. Måste nu, enligt min boklogiska hjärna, ha den som inbunden. Så otroligt bra!

Söndagsnöje

Har en sådan där ultimat söndag som inte inträffar så ofta. En söndag som bara ägnats åt fina saker som läsning, pannkaksstekning och senare ikväll får jag även maten serverad med vin. Helt underbart! Jag har hunnit påbörja och läsa ut Tistelblomman som jag tyckte väldigt mycket om, snart läst ut The lake of dead languages som är helt fantastisk och ikväll tänkte jag påbörja The passage som jag har längtat efter länge. En söndag i litteraturens tecken och jag känner mig fullkomligt nöjd och lycklig. Precis så här ska en söndag vara.

  

När man använder ordet "man" så menar man nästan alltid sig själv.

Man bokar in en lunch med en vän som man inte sett på länge. Man bokar lunchen nära bokbutiken, ni vet den där som man är kär i, med baktanken att man kan ju går förbi och ser vad som står i hyllorna utan att köpa. Man tar bara med sig pengar så att det täcker lunchen för böcker får man ju inte köpa just nu, husbygge ni vet. Man går in i bokhandeln innan lunchen. Man hittar en realåda. Man börjar fundera på om man är hungrig egentligen och inte kan strunta i att äta och bara ta en juice eller något annat läskande för man har ju faktiskt svårt att äta om det är varmt ute. Man argumenterar att det är ju faktiskt jättevarm och i 35 graders värme så kan man ju inte äta mitt på dagen. Man känner sig inte alls hungrig. Man rotar i realådan. Man hittar böcker. Man handlar. Man träffar vän. Man dricker en juice. Man känner sig JÄTTEHUNGRIG!!! 

Nu undrar man lite...när man väljer att köpa böcker istället för att äta, då kan man väl nästan räknas till missbrukare? För så känner man sig nu. Visserligen två böcker gladare men har också spenderat hela dagen jättehungrig. 

Man misstänker att man har problem. 

Vad blev det för böcker ?

Man tycker bokköpen är jättefina!

Den hemliga och jättelånga historien

Det här var en bok som jag hade skyhöga förväntningar på vilket inte är så konstigt i och med att mer eller mindre hela världen älskar den. Därför väntade jag med att läsa den tills semestern då jag kunde vara fullkomligt avslappnad och...eh...oförväntande. 

     Jag vet inte vad det är med den här boken som gör den så bra. Om det är för att man förälskar sig i karaktärerna, älskar miljön, avgudar Tartts skrivsätt eller enbart vill veta hur berättelsen slutar. För om man tänker på det, så händer det inte så mycket i den här boken. En kille börjar ett nytt universitet, kille får nya kompisar och kille får kompisproblem. Jag tror att det är kombinationen av allting som gör boken komplett men främst av allt så älskar jag den nog så för att jag är avundsjuk på huvudpersonen. Jag vill också studera grekiska, träffa hans vänner, plugga filosofi igen och vara allmänt dekadent. Fast sedan finns det en massa andra saker som jag inte är avundsjuk på. Jag vill inte knapra piller, dricka samma mängd alkohol och inte heller vill jag vara med eller göra samma saker som karaktärerna i boken. Ni som läst vet vilka saker jag pratar om. 

     Jag älskar allting med den här boken och jag förstår varför så många läst om den så många gånger och en av anledningarna till varför det tog hela tio dagar att läsa ut boken var att jag läste den njutbart långsamt. Som tur är har jag redan Donna Tartts andra bok The little friend och även om jag förstår att den skiljer sig väldigt från den här så ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den. För vilket fantastiskt bra författare hon är Donna Tartt.    

I brist på recensioner

Eller i brist på lusten att skriva recensioner, lite inläggsidétorka och jobbstress, vilket stämmer bättre in just nu, så visar jag mest upp bokköp för tillfället. I min jakt på Elizabeth Hands svårinköpta böcker så har jag nu lyckats beställa en till. Mortal Love är nu på väg hem till mig. Anledningen till att jag köpte in den och inte Generation loss som jag egentligen vill köpa in innan var för det sjukt snygga omslaget. Vissa omslag vill man ibland bara äta upp. 

En ny liten vän

Smög iväg idag och skaffade mig en ny liten kompis. Kan ni gissa vilken av dem det är?

Japp! En alldeles ny liten vän.

Zombieskräckminnen

Året var 1982 och jag var sex år gammal då Sveriges Television visade världspremiären av Michael Jacksons musikvideo Thriller. Det var då min skräck för zombie tog vid som senare övergick till ointresse för att nu i år övergå till överförtjusning, Detta slog mig på bröllopsresan då hotellet en kväll bjöd på en fenomenal Michael Jackson show och någonting som jag helt förträngt. Jag var nämligen rädd för zombies i flera år efter att jag såg den här videon. Totalt förstörd! I dag älskar jag den och zombisarna med för den delen. 

Det var inte så mycket mer jag ville säga. Bara att jag tycker att det är fint när någonting så läskigt förvandlas till någonting så vackert och apropå att jag läser The dishonered dead av Robert Swartwood just nu. Riktigt bra är den.

Plus att videon är ju helt fantastisk.

Det är du och jag nu Herr Justin Evans

Tycker att det är lite underligt att väldigt få personer i bokbloggsvärlden inte har läst den här boken av Justin Evans. Jag har letat som en galning efter recensioner och den enda som jag har hittat är Helena-Dark Places recension på English bookshop (som för övrigt var den som fick mig slänga mig över boken). 

     Jag njöt av den här boken och snabbt som attan läste jag ut den. Jag har alltid gillat böcker i akademiska miljöer och jag har alltid gillat spöken så den här boken fyllde alla mina litterära älsklingsbehov. Den är dock inte perfekt men skönhetsfel behöver ju inte vara fel. Tvärtom väldigt vackert. 

     The white devil handlar om den smått problematiske amerikanske studenten Andrew som hamnar på det engelska urgamla och välkända internatet Harrow. Boken innehåller spöken, mord, mystik och är enormt litteraturflörtande. För det första så är boken döpt efter klassikern The white devil av John Webster och i fokus av hela handlingen befinner sin nämligen den vackre och mörke Lord Byron. Det här är en bok för mörkerälskare och vad som även bör nämnas i denna superkorta recension är att språket är väldigt vackert. Evans har en förmåga att beskriva miljöer och stämningar så pass att jag njuter av varje mening. Nu ska jag ge mig på Justin Evans andra bok som hela världen verkar ha läst förutom jag, för nu vill jag ha mer av Evans.  

Ännu ett euforiskt inlägg om bokköp

Har redan nämnt det men Walking the moon av Elizabeth Hand låg och väntade på mig när jag kom hem från bröllopsresan. Två veckor tog leveranser från det att jag beställde boken och det är det snabbaste som jag någonsin har varit med om här i Argentina. Fenomenalt! Fast det som är ännu bättre är att boken är en förstautgåva som befunnit sig på ett bibliotek i New York någonstans. Man kanske också kan tro då att boken då är väl använd men icke! Boken har aldrig blivit utlånad eller ens öppnad. Tänk att jag för första gången på flera år nu ska få knäcka en bokrygg. Det är knappt så jag vågar peta på den. Det är sådana här fina överraskningar som gör att jag älskar att handla begagnade böcker.

Fast man undrar ju lite också...är boken snodd från biblioteket eller såld för att ingen någonsin var intresserad av den? Båda alternativen är lite sorgliga att tänka på. 

I´m baaack!

Nu är jag tillbaka och oj oj oj vad jag har mycket att ta igen märker jag. Massa fina kommentarer att svara på, en massa fina inlägg att läsa, doktorandsansökan, masteruppsats och jobb. Bara att bita i det sura äpplet i ta tag i det. Min bröllopsresa var helt fantastisk och jag har ett inlägg planerat om hur och var man kan läsa en bok i Karibien. Fast allt det där får vänta lite. Just nu vilar jag upp mig efter flygresan och det enda jag har fått gjort än så länge är lite klädtvätt och börjat på en vattenmelondetox. Kanske låter ambitiöst men kände att jag behövde det efter att i tio dagar inte bara badat i pool och hav utan även skumpa och annan fantastisk alkohol. Sen ska jag även bläddra lite i min fina bok som låg här och väntade på mig innanför dörren. 

Rekordsnabb leverans för övrigt. I love you, Better World Books!

De vassa tändernas skog av Carrie Ryan

Det var inte längesedan som jag deklarerade högt och tydligt att jag inte alls var förtjust i zombier. Att jag inte förstod grejen med dem och utmanade mig själv till zombieläsning med fint påhejande av Swedish zombie och Bokstävlarna. Så här lite mer än sex månader senare så kan jag ju lugnt säga att jag har kommit över detta och härmed deklarera att jag älskar zombielitteratur. Zombielitteratur är nämligen väldigt vackert, poetiskt och ganska så blodigt, en faktiskt helt oslagbar kombination.
     De vassa tändernas skog tillhör young adult-litteraturen och handlar om Mary som bor i en liten by omringad av höga stängsel i skydd mot virusbärande zombies. Handlingen utspelar sig i en postapokalyptisk värld där invånarna inte har någon som helst aning om världen såg ut innan virusinfektionen förutom möjligtvis Systerskapets order. Jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på vad som är så bra med den här boken. Jag gillar helt enkelt allting med den. I ett rent genusperspektiv blir jag stundvis ganska så förbannad men inte på hur författarinnan har byggt upp handlingen utan mer på att Marys samhälle är rent ut sagt fördjävligt. Sen gillar jag att de två efterföljande böckerna till den här boken (japp det är en trilogi) inte handlar om Mary utan o hennes dotter och därefter hennes dotterdotter(?). Är inte riktigt säker över den sista boken i trilogin...
     I vilket fall är detta en generationshistoria som gör att de frågor om som jag har om det postapokalyptiska samhället och vad som kommer hända, kanske kommer blir besvarade och blir de inte det så gör det inte så mycket. För oavsett så kommer jag läsa de två efterföljande böckerna ganska så snart. Håller redan klickfingret över köp-knappen.    

Recensionsexemplar från Styxx

Den hemliga historien av Donna Tartt - En läsrapport från stranden

HJÄRNSLÄPP! KORTSLUTNING! 

ÅH SÅ BRA DEN ÄR!!!

The thirteenth tale av Diane Setterfield

Ja hur börjar man egentligen en recension på en bok som för mig är så komplett? För mig innehåller den här boken allting som en boknörd som jag älskar. Här finns stora mörka hus (ja i plural), litterära referenser så man storknar, maffigt vackert språk (i alla fall när man läser den på engelska), tvillingar, spöken, berättelser i berättelser, boknördsflirtande, hemligheter och mycket mycket mer. Det märks tydligt att Diane Setterfield är en litteraturfanatiker uti fingerspetsarna. Så tydligt att det kan bli lite sliskigt. Om man kan överkomma den där sliskigheten, som jag då gjorde väldigt snabbt, så är den här boken helt ljuvlig. 

     Boken handlar om Margaret Lea som arbetar tillsammans med sin far i deras bokhandel. Margaret är osocial person som trivs bättre med böcker är med människor. Hon blir en dag kontaktad av den berömda och hemlighetsfulla författarinnan Vida Winter för att skriva hennes biografi och det är där som berättelsen tar sin början. Berättelsen är för mig konstruerad så att man hela tiden blir matad med nya lösningar till hemlighetens allra innersta eller som att vandra i en litterär labyrint där varje steg kanske kan leda vidare till bokens slut. Kanske en bättre metafor är att boken är för mig som att bada i mörk choklad; det är bara för mycket men ändå kan jag inte få nog. 

     Det här är för mig en av mina finaste läsupplevelser någonsin, för det känns som om Diane Setterfield har skrivit boken enbart för mig och hennes känslor för litteraturen som lyser igenom så stark i boken är precis så som jag kan känna mig. Det här är litteraturäls, gotiska miljöer, hemligheter och ren kärlek på högsta nivå och jag är ganska så säker på att jag utan problenm kan vänta i evigheter på hennes nästa bok. Oavsett hur lång tid det nu tar för den att komma ut.       

       

På bröllopsreseplayan

Då så! Då ligger antagligen jag nu på stranden i Dominikanska Republiken, i skuggan med en bok och antagligen en fruktdrink. Här ska jag ligga nu i tio dagar men har planerat in lite inlägg som ploppar upp i veckan ändå. Tills dess så kan jag rekommendera en film som inte har någonting med litteratur att göra men som jag fullkomligt älskar och som påminner lite om där vi befinner oss nu. Jag skrattade så jag grät när jag såg den. Sen är ju Russell Brand med. Vad kan gå fel då?

En liten, liten akaporr-läsuppmaning

Det var hos Dark Places som jag i förbifarten såg hennes inlägg och recension om The white devil av Justin Evans. Jag klickade hem boken på direkten men har fått ligga här och ruva på sig ända fram tills nu. Så jag vill nu bara säga en liten liten sak till er som läser detta: Om du gillar aka-porr och spöken, LÄS för i bövelen! Det här är så bra att jag får lite andnöd bara att tänka på det och har återigen legat sömnlös med en fantastisk bok.

Packar pappas kappsäck

Om några dagar befinner vi oss på stranden i Dominikanska Republiken på bröllopsresa. Det har varit väldigt, väldigt jobbigt att välja böcker till resan som jag antar att ni kan förstå. Jag har också bestämt mig för att inte ta med min e-läsare vilket har gjort saken lite bättre då jag har mer eller mindre halverat läsantalet. Fast ändå var det jobbigt.

     Tillslut så kom jag i alla fall fram till någonting som gjorde mig riktigt nöjd. Jag följer Bokomatens exempel och släpar med mig alla bokbloggares favoritbok Den hemliga historien av Donna Tartt. Sen släpar jag även med mig The lake of dead languages av Carol Goodman och de Vassa tändernas skog av Carrie Ryan.som jag har börjat lite på. Herr Lingonhjärta valde ut Codex av Lev Grossman med anledning av att huvudkaraktären är någon slags bankman och tyckte att jag var galen som släpar med mig tre böcker på tio dagars semester. Själv så svettas jag floder över att det ska vara för lite läsning men sen ska vi ju även hinna med att slappa i skuggan under en palm, dricka alldeles för mycket drinkar i solen, gå snorkelkurs i poolen, äta grillad hummer så vi storknar och kanske kanske ge sig på att rida häst på stranden även om jag tycker att hästar är riktigt läskiga djur. I vilket fall som helst, väskan är packad, böckerna är valda och nu inväntar jag bara de sista dagarna så vi kan åka iväg någon gång. Tills dess så finns jag fortfarande här.    

UPPDATERING: I och med att detta är/var ett förinställt inlägg skrivet innan jag gav mig av till poolen igår, utifall jag inte skulle ha tid senare, så visste jag inte att jag skulle vara så snabb (= dum) med att läsa ut De vassa tändernas skog. Nu har jag då insett att tre böcker för tio dagar kommer ju inte alls räcka långt. Därför åker både Mrs de Winter av Susan Hill och Gargoylen av Andrew Davidson med. För tänk om jag blir utan bok! Hemska tanke!  

Decemberlistan

Är på väg till poolen och solen snart för vad passar bättre än att inleda årets första dag med lite sol och bad om det finns möjlighet. Fast innan dess tänkte jag gå igen om decembers lästa böcker. De blev inte så många men känner mig ändå ganska nöjd. Vissa har jag inte hunnit recensera än med det kommer lite längre fram hoppas jag. Sedan tycker jag även att jag lyckas med mitt nya löfte; att ta det lugnt, läsa långsamt och njuta av läsningen och inte låta mig stressas av att jag har så många bra böcker som väntar på mig. 

Decembers lästa böcker blev alltså:

Alfahannen av Katarina Wennerstam

Blue dahlia av Nora Roberts

Änglamakerskan av Camilla Läckberg

Det blod som spillts av Åsa Larsson

The forgotten garden av Kate Morton

Her fearful symmetry av Audrey Niffenegger

The thirteenth tale av Diane Setterfield

2835 sidor lästa

Tre svenska böcker (kors i taket)

Tre alldeles fantastiskt ljuvliga böcker (gissa vilka)

Kärleksrecension på den sista av den kommer snart.

Nu, till poolen och med mig i väskan tar jag De vassa tändernas skog.